Omslagsillustration © 2007 Mats Lindgren  

Glastornen II

Det sista kriget

KG Johansson

  1. Staden var världen

    Staden var hennes värld. Innan hon mindes några namn, innan hon ens mindes sitt eget namn, mindes hon staden. Hon mindes de varma sommardagarna, känslan av att vara ensam på sitt rum och tala förtroligt med någon av sina dockor, på den tiden när himlen fortfarande var blå; och under den första tiden mindes hon inte ett enda moln. Solen sken alltid in genom fönstret och bildade ett gult stråk som långsamt flyttade sig över golvet, medan hon själv flyttade sig efter för att hålla sig kvar i värmen.

Hon mindes också de vita husen som tornade upp sig mot himlen medan hon och hennes föräldrar var på väg till kyrkan eller till torget. Och ibland gick de ned till hamnen, där måsarna skriade ödsligt och havet svalkade i vinddrag som luktade saltvatten och tång. En gång hade hon stått och sett på en mås. Hon kunde inte slita sig från fågelns vassa ögon. Hennes föräldrar hade ropat till henne att komma, men hon kunde inte slita sig därifrån, inte förrän någon av dem tog hennes hand och ledde bort henne därifrån. Hon trodde att det var en gång när de hade varit på väg till badhuset, där det ekade så lustigt mellan väggarna när man ropade eller klappade i händerna; och det kunde vara från samma dag hon hade minnet av att gå hem från badhuset, i nytvättade, stärkta kläder som doftade rent och fräscht. Det var då hon hade velat ha lite uppmärksamhet och ropat till sin mamma att hon såg en stor fågel, vilket inte alls var sant; men i nästa ögonblick, precis när mamman följde hennes blick, hade en örn verkligen dykt upp mellan två av de höga vita husen. Hon kunde fortfarande inte förklara den saken. Ibland tänkte hon att det kanske var Krist som hade låtit örnen flyga fram, så att hon inte skulle behöva ljuga.

Någon annan dag hade de varit ute i solskenet som aldrig tycktes ta slut, på väg till en ceremoni vid palatset. Det vimlade av människor i sina vackraste vita kläder. Alla stod på tå för att försöka få en glimt av kungen. Till slut hade hennes pappa lyft upp henne på sina axlar, och hon hade sett en liten vit gestalt högt uppe på en balkong. Han var inte så imponerande. Hon hade trott att kungen skulle vara dubbelt så stor som vanliga människor. Hon försökte höra vad kungen pratade om, men tappade intresset eftersom hans röst lät så svag. I stället började hon lyssna på ett samtal alldeles i närheten. Någon berättade om hur staden hade funnits i snart tusen år, och hur det hade legat en annan stad på samma plats tidigare – men alla de människorna dog när de syndade mot Krist, så staden måste rivas ned och byggas upp på nytt. Hon försökte föreställa sig tusen år, men det gick inte, och förresten tyckte hon att nittio år måste vara mycket, mycket längre. Hon hade bestämt att ingenting kunde vara längre än nittio år. Sedan började hela folkmassan jubla åt något som kungen hade sagt, och hon kunde inte höra mera av samtalet.

Hon visste att hon hade blivit döpt i kyrkan. Det var kanske därför hon kopplade ihop sitt namn med sitt första minne av kyrkan. De enorma valven strävade upp mot himlen och ringade in eken i mitten. Det stod två körer på läktare, mitt emot varandra, under varsitt valv, och sjöng växelvis över eken. Musiken steg och sjönk, föll, lyfte och svävade, på samma sätt som örnen som hon hade sett den där dagen. Hon lyssnade på musiken och såg sin mamma stiga upp i pulpeten.

Hon tänkte: Jag är Asha. Och staden heter Borg.

I samma ögonblick fick hennes föräldrar namn. Hennes mamma, prästen i den vita och röda rocken, som just nu lade fram sina anteckningar på pulpeten, var Monika. Hennes pappa, konstnären som satt bredvid henne på den hårda bänken, var Sandor.

Ashas första minne av sitt namn var från när hon var fem år gammal. Från det ögonblicket var hon också medveten om att hon var döpt efter sin farmor – som i sin tur hade fått namnet efter drottningen Asha, bondekungen Torkels hustru. Och den Asha hade varit döpt efter Asha Anamnesis, den första historieskrivaren för flera hundra år sedan och, enligt vad alla sade, den första som hade burit namnet Asha. Namnet Monika var ännu äldre; någon av kvinnorna i Krists närhet hade hetat Monika, men Asha kunde aldrig komma ihåg vilken.

Namnet Sandor var mindre ärorikt.

– Min farfar hette så, för att han brukade hämta sand vid stranden, sade Ashas pappa när hon frågade honom. Och sedan skrattade han det där tysta skrattet, som alltid fick Asha att känna sig så trygg, även om det var omöjligt för henne att säga om hennes far skämtade eller menade allvar.

Musiken hade tystnat. Uppe i pulpeten började Monika tala. Hennes röst var klangfull och tydlig mellan de höga valven. Det långa svarta håret var uppsatt i en knut under prästhatten. Monika var liten och späd till växten, men kunde fängsla hela kyrkan med sin röst och inlevelse. Hennes ögon sökte ständigt kontakt med åhörarna, och hon underströk sina ord med gester som på något sätt var lika talande som orden.

– En gång, sade Monika, var Krist på vandring mellan Borg och Ro. På vägen mötte han en annan vandrare. Vandraren kände igen Krist och bad Krist att hjälpa honom. Krist frågade vad han behövde hjälp med.

”Jag är fattig”, sade vandraren. ”Jag vill kunna ge min son ett arv, så att han får en bra start i världen. Jag vill att du ger mig guld.”

Krist såg på vandraren.

”Är guld det viktigaste du kan ge din son?” frågade han. ”Är det inte viktigare att du uppfostrar honom till en god människa och lär honom att leva riktigt?”

”Det har jag redan gjort”, sade vandraren. ”Min son är verkligen en god människa. Men han är lika fattig som jag. Vad ska jag göra?”

”Om du har uppfostrat din son till en god människa”, sade Krist, ”så är du också själv en god människa. Behöver du och din son verkligen guld?”

”Ja”, sade mannen, ”det gör vi. Kan du inte hjälpa oss?”

”Du kan hjälpa dig själv”, sade Krist. ”Är din tro stark?”

”Ja”, sade mannen. ”Jag ser dig och vet att du är Krist.”

”Den som tror tillräckligt starkt”, sade Krist, ”för den är ingenting omöjligt. Om du verkligen behöver guld, så lita till din tro.”

Och mannen gick därifrån. Den kvällen lade han sig under ett träd för att sova. Han trodde att han skulle sova gott, för hans tro var verkligen stark och han litade på Krist. Men något var fel. Marken kändes hård under trädet. Mannen vred sig länge. Till slut gav han upp och trevade under sig. Och under gräset fann han en påse med guldmynt. Vandraren öppnade påsen och såg häpet på mynten. Nu var han en rik man. Och han mindes vad Krist hade sagt: ”Den som tror tillräckligt starkt, för den är ingenting omöjligt.”

Mannen funderade en stund, fortsatte Monika. Och sedan reste han sig upp för att gå. När han gjorde det lät han guldet ligga kvar på marken. Efter en stund mötte han Krist. Krist stannade för att prata med honom igen.

”Var har du ditt guld?” frågade Krist.

Mannen föll på knä på marken.

”Jag lämnade kvar det, Herre”, sade han. ”När jag förstod att du hade gett mig guldet, så förstod jag också att min tro var tillräckligt stark. Och då bestämde jag mig för att lämna kvar guldet. Min son och jag har så att vi kan leva gott. Mer guld skulle bara bli en börda.”

Krist log och sade:

”Res dig upp. Du har verkligen visat att din tro är stark.”

Och mannen levde vidare med sin son. De hade kunnat ha mer guld, men de saknade varken tro eller lycka.

Asha lyssnade på berättelsen medan hennes mamma pratade vidare. Asha undrade hur stark hennes egen tro var. Kunde man verkligen göra vad som helst, var ingenting omöjligt, om man trodde tillräckligt mycket? Asha såg på valven och den stora eken under dem. Utanför fanns staden som var hennes värld. Vid det här laget visste Asha också att det fanns en värld utanför staden. Det fanns vägar och floder och hav och bondgårdar och städer som Vik och Berge.

Asha blundade och tänkte på hur starkt hon trodde.

Om hon trodde tillräckligt starkt kunde hon göra vad som helst.

Hon kunde få världen att försvinna…

Asha öppnade genast ögonen. Tanken skrämde henne. Hon rörde sig oroligt på bänken. Hennes pappa såg på henne, log vänligt och tog hennes hand. Asha blev lugn igen. Hon ville inte att världen skulle försvinna.

Asha såg sig omkring i kyrkan. Hon såg på en stor målning som hennes pappa hade berättat om. Målningen visade Krist fastspikad i en ek. Nedanför den döende guden stod hans två favoritlärjungar gråtande. Asha visste att de hette Petro och Paulo. Det var de som hade spritt Krists lära till världen efter att han hade dött på trädet.

Sandor såg att Asha studerade tavlan. Han kramade hennes hand igen. Asha såg upp på sin far. Hans blå ögon lyste i det dunkla kyrkorummet. När Asha mötte hans blick log han vänligt. Det blonda skägget föll ned över manteln tillsammans med hans lika långa och lockiga hår. Asha ville ställa minst tusen frågor, kanske till och med nittio, men kunde inte formulera någon av dem i ord.

Senare gick familjen hemåt. Monika var tyst, som alltid när hon hade talat om Krist i kyrkan. Sandor och Asha kände henne väl och lämnade henne i fred med sina tankar. Familjen gick vägen förbi torget för att köpa fisk. Asha såg på de benlösa tiggarna och de tandlösa åldringarna som låg på filtar och tiggde. Hon ville säga till dem att tro starkare, så att de skulle hitta en säck full med guld och bli rika. En av dem mötte hennes blick och sträckte ut en benig hand där två fingrar saknades. Asha blev rädd och gömde ansiktet i sin mammas mantel.

 

En annan dag såg Asha på medan Sandor arbetade i sin ateljé. Sandor höll på med en målning som visade hur Krists kvinna, Briali, förrådde honom vid den sista måltiden. Runt om Krist och Briali satt lärjungarna och samtalade i grupper. Asha frågade vad de hette. Sandor svarade tålmodigt på fråga efter fråga om Petro, Paulo, Matteo, Anton och de andra. Efter en stund kom Monika in och lyssnade på samtalet.

– Tomaso var den som tvivlade på Krist, sade Sandor.

– Hur kunde han vara en lärjunge om han tvivlade? frågade Asha.

– Det var hans uppgift, sade Sandor. Precis som Briali måste förråda Krist.

– Varför måste hon förråda honom?

Sandor såg vädjande på Monika. Monika log vemodigt.

– Det finns inte svar på alla frågor, sade hon. I alla fall har pappa inte tid att svara nu. Följ med mig.

Monika tog med sig Asha till sitt bönerum och tog fram en liten bok. Familjen hade många böcker i flera hyllor, och Asha hade bläddrat i några av dem och tittat på bilderna. Hon visste också att det stod ord och berättelser med de underliga små tecknen.

– Det är dags att du lär dig att läsa, sade Monika. Det här är ”Boken om Krist.” De flesta svaren på det du brukar fråga om finns i den.

– Men inte alla?

– Nej, sade Monika och log vemodigt igen. Ingen bok har alla svar.

Asha lärde sig bokstävernas namn. Monika visade hur man satte ihop dem till ord. Asha lärde sig att skriva sitt eget namn. Hon lärde sig också att skriva namnen Monika, Sandor och Krist. Efter några dagar kunde hon känna igen de vanligaste orden. Ett par veckor senare, hela tiden med hjälp av både Sandor och Monika, kunde hon läsa små berättelser själv.

En av berättelserna hon läste handlade om hur Krist skapade världen i samma ögonblick som han skapade sig själv, när hans far Esof och hans mor Amra låg hos varandra. Efter nio månader föddes Krist tillsammans med sin tvilling. Tvillingen hette Bael Sebab och var också skapad av Krist.

– Varför skapade han en ond tvilling? frågade Asha.

– Krist skapade Bael Sebab för att det måste finnas en balans i allt, sade Monika. Utan mörker finns inget ljus och utan sorg ingen glädje. För att människor ska kunna vara goda måste det också finnas en ond sida.

Asha läste vidare om hur Krist och Bael Sebab växte upp under guldåldern. Bael Sebabs ondska märktes inte förrän han hade flyttat hemifrån. Men Krist visste hela tiden att Bael Sebab var ond, eftersom Krist hade skrivit om alltsammans i Livets bok, som skapades i samma ögonblick som resten av världen. När Bael Sebab hade bosatt sig i ett annat land fick han människor att börja känna vrede, svartsjuka och hat.

Ett fåtal människor gjorde goda gärningar. Krist levde med dem; han bodde också ihop med kvinnan Briali. Krist uppmanade de människorna att fortsätta att göra goda saker. Bland dem fanns hans sju lärjungar: Matteo, Petro, Paulo, Tomaso, Anton, Olais och Marko.

Under tiden spred sig ondskan. Till slut förvandlade sig Bael Sebab till en orm och övertalade Briali att göra det som Livets bok berättade att hon skulle göra: förråda Krist. Ingen dödlig kände till Livets bok, inte Briali heller. Bael Sebab visade boken, och Briali såg vad som var hennes plikt. Bael Sebab gav Briali ett äpple och fick henne att förråda Krist. Det skedde vid den sista måltiden; vid bordet fanns Krist, Briali och sju lärjungar. Därför var talet nio ett olyckstal.

Briali berättade nu för Haram, den första stadsfursten, att Krist måste dö, och Haram gav Krist till de onda människorna. De onda spikade upp Krist på en ek, och än i dag var trädet symbolen för Krists död.

Krists död gjorde inte slut på ondskan; men efter den visste alla människor hur man blev fri från ondskan – nämligen genom att tro på att Krist kunde rädda människor från ondskan.

Briali förrådde Krist för att hon hade läst Livets bok. Det var nödvändigt att Krist dog på trädet. Ändå innebar detta att Briali blev evigt fördömd. Krist offrade sitt liv, men Briali sin själ, för att människorna skulle få frälsning.

Sedan dess bodde Briali i helvetet med Bael Sebab. Några trodde att hon levde som hans hustru; andra att hon plågades som alla andra fördömda.

När Krist dog gick världen under i en storm av brinnande luft. Efter stormen följde åratal av vinter, när solen aldrig syntes. Nästan alla människor dog. Ett fåtal klarade sig i grottor. De människorna byggde landet Hiske och sedan resten av världen. De fick tusen år på sig för att visa att människorna kunde vara goda.

De tusen åren hade snart gått. Om Krist var nöjd skulle människorna leva vidare i världen. Om inte, skulle Krist komma och hämta de goda i flygande vagnar och ta dem till Jerusalom, staden av guld med de sju portarna.

Asha skulle precis fråga vad som skulle hända med de onda när Otto kom in i huset.

Otto var deras granne. Han levde ensam i ett lite mindre hus på andra sidan gatan. Otto var i femtioårsåldern och livnärde sig på att handla med obexerna, något som Asha hade förstått att hennes föräldrar inte riktigt tyckte om. Men Otto var alltid snäll mot Asha, så hon hade ingenting emot honom. Han var rundlagd och vänlig och bjöd ofta på frukt eller sockerstänger.

– Vad läser du? frågade Otto.

– Boken om Krist, svarade Asha.

– Du är verkligen duktig, sa Otto leende. Hur länge är det sedan du började läsa? En månad?

Otto satte sig ned bredvid Asha på soffan och lade handen på hennes knä. Just då kom Monika in i rummet. Hon gav en Otto en vass blick. Otto tog genast bort handen.

– Vad vill du? sade Monika kort.

– Jag har fått tag på ett parti vin från Stena, sade Otto och reste sig upp. Jag undrade om ni ville ha några tunnor?

– Kommer det från obexerna?

– Ja.

– Då avstår vi. Som du vet.

Otto nickade och ryckte på axlarna i en enda rörelse.

– Nåja, sade han. Ni vet var det finns om ni ändrar er.

När Otto hade gått satte sig Monika bredvid Asha.

– Den här staden har sju portar, sade Asha. Precis som Jerusalom.

Monika nickade. Hon såg allvarlig ut.

– Jag vill inte att du pratar ensam med Otto, sade hon.

– Varför det? Otto är snäll.

– Det är just det jag är rädd för.

– Varför det? frågade Asha igen.

Men hon fick inget svar.

 

Asha började sluka böcker. Hon läste alla de böcker om Krist som Monika ägde, och när de var slut fortsatte hon med allt möjligt, från äventyrshistorier om Svältkriget till filosofiska avhandlingar av lärjungarna Tomaso och Olais. Sandor hade gjort dekoren till många teaterpjäser och hade kvar de inbundna manuskripten. Asha började plöja genom dem också.

När hon var sex år gammal fick hon följa med på teatern för första gången.

Det var magiskt. Asha hade läst pjäsen förr – en berättelse om hur Ussar Kristkung införde kristendomen som statsreligion, trots sin kamp med sin berömt hetlevrade hustru Lara, hon som enligt sägnen kunde tjata en man döv innan han hann dricka ur ett stop öl – och visste vad den handlade om och hur det skulle gå. Men det spelade ingen roll. Asha gapade oavbrutet åt dräkterna, belysningen och de starka rösterna. När föreställningen slutade, med scenen där Ussar dog samtidigt som hans folk hyllade Krist, grät Asha hejdlöst. Det var verkligen magiskt, och det var det vackraste Asha någonsin hade sett.

Gatorna var mörka när familjen gick hemåt. Det var sent på sommaren, alldeles innan de våldsamma höststormarna skulle börja, och mycket folk ute. Familjen mötte en grupp människor som pekade på Asha.

– Ett barn, sade en av dem. Det var länge sedan jag såg ett barn.

Gruppen försvann i folkvimlet och Asha frågade vad de hade menat.

– Det föds inte så många barn längre, sade Monika.

– Varför inte det?

– Ingen vet, sade Monika. Det är väl Krists vilja.

– Är det för att han tänker låta världen försvinna?

Monika log i dunklet.

– Vi vet inte om han tänker låta världen försvinna, sade hon. Krist gör det han gör och är den han är. Vi är människor, och det är inte vår uppgift att fundera över Krists beslut.

Monika avbröt sig när en större grupp människor närmade sig. De bar på facklor och ropade klagande. Ropen ekade mellan de höga husen i den här stadsdelen.

– Krist! ropade människorna. Krist, se oss och ta emot vår botgöring!

Asha hörde klatschande ljud. När människorna kom närmare såg hon att flera av dem var nakna. De bar på remmar av läder, som de slog sig själva och andra med. Blodet rann från de nakna kropparna.

Asha kände igen en av dem. Det dröjde några sekunder innan hon visste varifrån. Hon hade sett den här nakne mannen på många bilder, och några gånger som en liten gestalt uppe på palatsets balkong. Mannen var Alasander, Borgs härskare, kungen av Hiske och Krists ställföreträdare på jorden.

När den stora folkhopen hade gått förbi försökte Asha fråga varför de plågade sig själva, varför de var nakna och varför kungen själv var med; men hennes föräldrar ville inte prata om saken.

När de kom hem kände Asha doften av grillat kött. Hon blev plötsligt hungrig och frågade Monika om de inte kunde stanna uppe en stund och grilla. Monika svarade inte. Hon skakade bara på huvudet. Asha gjorde i ordning en smörgås och gick och lade sig. Medan hon läste om Krist undrade hon varför hennes mor hade haft tårar i ögonen.

 

Någon dag senare låg Asha i sitt rum och läste pjäsen om Ussar Kristkung igen, när hon hörde sina föräldrar tala lågt om något. Asha blev nyfiken, lade ifrån sig det inbundna manuskriptet och lyssnade.

– Jag tror inte att det är bra, sade hennes pappa med sitt mest intensiva tonfall. Alasander har blivit mer och mer underlig sedan Alaric dog.

Alaric var den förre kungen, Alasanders bror.

– Jag vet, sade Monika. Jag tycker också att de där fackeltågen och piskandet håller på att gå för långt. Men det är svåra tider nu, och människor gör underliga saker i svåra tider.

– Kungen också? sade Sandor. Var står det i Boken om Krist att han ska ge sig ut med en pöbel av hysteriska människor och piska sig själv? Det enda han vinner med det är att folket blir ännu mer uppjagat.

Asha hörde Monika sucka.

– Jag vet… sa Monika tyst. Sandor lät sig inte hejdas.

– Och dessutom, sade han, håller Alasander på att utöka armén mer och mer. Någon berättade i dag att alla män och kvinnor mellan arton och trettio år måste besöka en skrivare och berätta var de bor – om Alasander vill skriva in dem i armén. Nästa gång kan det vara upp till fyrtio år och bli vår tur…

Det blev tyst. Sedan suckade Monika igen.

– Jag vet, sade hon igen. Men vi kan ingenting göra. Vi kan bara hoppas. Krist kan inte låta Alasander gå hur långt som helst.

Glastornen 2: Det sista kriget © 2007 KG Johansson


Om författaren:

KG Johansson har livnärt sig som bland annat musiker, lärare, forskare, librettist, manusförfattare, operaregissör, översättare, bibliotekarie, tonsättare och utkastare; det sista dock under rätt kort tid. Han har tidigare skrivit drygt tjugo musikläroböcker och en doktorsavhandling.

Glastornen 2: Det sista kriget utkommer i juni 2007.