Omslag © 2013 Nicolas Krizan

Xlos Delden

KJ Larsson

 

1

De flesta behöver sina illusioner för att överleva, så även Xlo, som för stunden sitter djupt nedsjunken i en sliten kontorsstol, njutande av den tystnad som personalen lämnat efter sig då klockan slog fem. Men plötsligt störs han av ett mycket märkligt ljud. Ett slags gnisslande, eller kanske snarare ett dovt pipande, som han inte riktigt kan avgöra varifrån det kommer.

Efter någon minut tynar dock oljudet bort och försvinner samtidigt som Xlo sjunker ännu djupare ned i den ljusbruna kontorsstolen. Han snurrar ett halvt varv och lägger upp de klumpiga fötterna på det överfyllda skrivbordet. Kanske han bara inbillat sig alltihop? Med vänsterfoten puttar han undan en trave papper och försöker envist njuta av tystnaden. Men han har svårt att finna någon ro och det lilla unset av förmåga till njutning som varit möjlig för honom tidigare tycks nu vara som bortblåst. Det där märkliga ljudet har förstört allt.

Ingen idé att sitta kvar här längre i så fall, tänker han och reser sig besviket, tar på sig den svarta rocken, greppar portföljen och vaggar makligt bort mot trapphuset med den dystra blicken fäst i golvet.

Men i samma ögonblick som han lägger en svettig hand på trapphusdörrens handtag hör han det där gnisslande ljudet igen.

Han stelnar till.

Det måste vara någon annan här inne ändå, någon som för oväsen, konstaterar han.

Handtaget glider honom ur näven och han tvingas till ett nytt hårdare grepp innan dörren äntligen kan öppnas.

Väl i trapphuset börjar nedstigningen. Det är ju bara tjugoen våningar, inte så farligt ändå, försöker han inbilla sig själv. Ett trasigt lysrör blinkar i taket och sprider ett kusligt eko omkring sig. Han ökar takten för att komma ned och ut så snabbt som möjligt.

Ute på gatan lyckas han tygla sin skenande puls en aning samtidigt som en frän stank omfamnar honom. Det är den vanliga odören från kroppar, kroppar som skyndar, stressar och slår sig fram; stanken ligger som ett ständigt förorenat täcke över staden.

Regnet duggar och det snåla ljuset från gatlyktorna blänker i den våta asfalten. En kulen vind letar sig in under rocken och kylan tränger sig sakta men säkert in mot märgen. Bullret från trafiken är i det närmaste outhärdligt och Xlo tar tjurigt fram öronpropparna. Vant pressar han in dem i öronen och fortsätter kampen mot den eviga motvinden.

Regnet tilltar och han finner sig tvungen att söka skydd under ett litet tak utanför en foderinrättning. Han blir stående där ett bra tag, suckande för sig själv och betraktar missmodigt de kroppar som till synes obesvärat kastar sig ned för trapporna till underjordståget. Själv hatar han rälsbunden trafik, speciellt den under jord. Men regnandet vill inte avta och han har glömt paraplyet, så det blir till att ta tåget ändå.

Med blöta skor vankar han motvilligt ned för trapporna och med ett lätt illamående pressar han sig fram genom folkmassan på perrongen. Han hinner precis med ett tåg och hittar, efter en stunds irriterat letande, en ledig sittplats. Trött dimper han ned på sätet, lägger den blöta portföljen i knäet, trycker in öronpropparna ännu längre och försöker intala sig själv att han är någon helt annanstans.

Färden går oändligt långsamt. Tåget krypkör och stannar alldeles för länge vid varje station. Xlo svettas ymnigt och gnisslar tänder av frustration.

När den kollektiva färden äntligen är över stiger han lättad av tåget och tar sig kvickt upp ovan jord. Regnet har avtagit något, men den kyliga vinden visar sig vara kraftigare än tidigare och de matta gatlyktorna vajar i dess styrka.

Med blicken fäst på marken går han längs den tomma gatan tills han når fram till port nummer trettiofyra. Porten är öppen eftersom kodlåset är trasigt och Xlo, som för länge sedan glömt av koden, hoppas att ingen får för sig att laga den.

Lättad stiger han in i värmen och uppför de tre trapporna. Med något köldstela fingrar lirkar han med nyckeln i låset en stund innan han träder in i den kvava boningen.

Han tänder lampan i sovrummet, tar av sig öronpropparna och sätter sig på sängkanten med huvudet i händerna. Det har som vanligt varit en fruktansvärd dag och Xlo känner sig trött. Han suckar djupt, snörar av sig skorna och betraktar bestört de fina byxorna som av någon okänd anledning blivit gravt nedsmutsade.

Men det får bero, istället tar han av sig kläderna och slås av stanken från kroppen. Tydligen behöver han duscha.

Han tar sig ut till badrummet, undviker spegelbilden och stänger in sig i duschkabinen. Vattnet är som vanligt iskallt och kroppen studsar mot kabinens väggar som ett vilt djurs i en alldeles för trång liten bur. Men efter någon minut domnar de köldkänsliga lemmarna bort en aning och han kan äntligen ägna sig åt tvagningen.

Humöret är i botten och han funderar fortfarande på vad det var som orsakade det där besynnerliga ljudet inne på kontoret. Men han kommer inte fram till någon bra förklaring. Istället gör han sig torr och går ut i köket med handduken lindad runt det allra ömtåligaste. Magen hungrar. Han gräver i kylen och finner en övermogen tomat.

Ögonlocken känns tunga då han kryper ned i sängen. Han stirrar på den lilla orangefärgade väckarklockan. Det är en förfärlig klocka, men den enda han har och han tvingas ställa den på väckning klockan sju. Tyvärr måste han ju upp och ut i mörkret för att fullgöra sitt dagliga värv imorgon igen.

Med tillvarons missnöje ilande i käkbenen lutar han den trötta skallen mot huvudkudden och inväntar medvetslösheten.

Xlos Delden © KJ Larsson 2013   www.kjlarsson.se