Omslagsbild © 2012 A.R. Yngve efter Luca Giordano "Vulcanus smedja" (1660)

Vaernen den fördömde

av A.R. Yngve

 

Kapitel 1: Stjärnornas gåva

Hans föräldrar dräptes när han var ett spädbarn.

En sensommarmorgon skedde det. Det lilla barnet bars på sin moders rygg i en flätad korg. Modern satt i en kanot som fadern rodde, på den flod som var mitten i deras lilla värld. Bakom dem roddes två andra kanoter med människor från samma by. Kanoterna var gjorda av urholkade trädstammar, och brukades för att leta efter fiskevatten och jaktmarker som andra stammar ännu inte hade gjort anspråk på.

Då dök en flotte upp i deras väg. Den stakades ut från ett grunt gömställe bakom några trädgrenar, och stötte samman med kanoten längst fram.

Från flotten vadade en handfull krigare med målade ansikten och långa spjut emot kanoterna. De leddes av sin hövding, en storväxt rödskäggig man.

I striden som utbröt hamnade spädbarnets familj i vattnet. Fadern drunknade medan han stacks ned med spjut. Modern lyckades hålla sin korg över vattenytan och simma till stranden, men fiendekrigarnas hövding kastade sitt spjut och träffade henne i ryggen. Spädbarnet kravlade ut ur sin korg, satte sig på stranden bredvid sin döda mor, och grät medan striden fortsatte.

Mördarna var krigare från en av slättens fiendestammar, Gyolerna, som var i evig blodsfejd med hans folk.

Men folket i de andra kanoterna kom segrande ur striden. De dödade två av Gyolkrigarna, drev deras hövding på flykten och tog hand om barnet.

Så kom det sig att Iatran och hans hustru Avvo uppfostrade det föräldralösa spädbarnet, som ännu inte fått sitt namn.

Den delen av barnets öde var dock inte unikt. Stamfejder hade redan gjort andra barn i hans stam faderlösa och bundna av blodshämndens bojor. Hans folk hade levat på samma plats i ett par mansåldrar, där jakten och fisket var rikliga och somrarna varma. Deras by var inte särskilt stor, och inte mäktig.

För att det var så gott om mat och utrymme, var de olika stammarna väl utspridda längs flodens lopp och belägna långt från varandra. Därför blev stamfejderna aldrig så allvarliga att hela hans folks överlevnad kom i fara.

Men tiden gick. Byarna längs floden växte, och skärmytslingarna blev allt vanligare.

Pojken lärde sig tidigt att gå, och blev kraftigt byggd och stark redan vid tre års ålder. Som fyraåring roade han barn och vuxna med att lyfta tunga stenar och brotta ned stammens hundar.

Avvo hade två halvvuxna söner, Oynen och Veyne. Oynen var mager och inte särskilt omtyckt, men mycket slug och vältalig. Hans broder Veyne var varken slug eller stark, och följde oftast Oynens råd.

Dag efter dag hörde bröderna sina föräldrar lovprisa deras fosterbror – hur vacker och stark han var, hur väl han hörde och hur långt han såg. Som de hatade att höra sin far säga: "Om jag ändå hade haft fler söner som min lille starke man!"

Oynen och Veyne började frukta att fadern skulle göra dem arvlösa. När pojken blivit fem år gammal, beslöt sig bröderna för att göra sig av med sin rival. En regnig vårdag ledde Oynen och Veyne den lille pojken till floden som flöt utanför hembyns palissad.

De sade att de skulle visa honom ett ställe där man kunde fånga särskilt feta, fina fiskar. Pojken hade stor aptit och blev genast ivrig att få titta. Han lät sig villigt ledas till den smalaste, stridaste delen av floden. Vid denna tid på våren flöt flodvattnet särskilt snabbt. När han lutade sig fram över vattenbrynet, rusade bröderna fram, grep tag i pojkens armar och slungade honom långt ut i vattnet. Strömmen var kraftig, vattnet var kallt, och vilket annat barn som helst skulle ha drunknat.

Men han kunde redan simma. Strömmen och kraften i hans sparkande ben förde honom till stranden ned ströms på andra sidan, där han kravlade i land.

Han hämtade andan och skrek med ett barns ursinne: "Ni är inte mina bröder! Jag ska dräpa er! Slå ihjäl er!"

Oynen och Veyne var dubbelt så långa som sin fosterbror. Men de fruktade de vuxnas straff, och av rädsla hoppade de i vattnet för att simma över till andra sidan och fånga pojken innan han skulle skvallra.

Strömmen tog dem och förde dem bort. De skrek på hjälp, men snart tystnade skriken. Oynen och Veyne kom aldrig tillbaka.

Avvo och Iatran kom för att leta efter sina söner. De fick syn på pojken som satt på flodens bortre strand, och hämtade en kanot. När de med möda hade rott över den strida strömmen, rusade de fram till pojken som satt och grät utan att hulka. Han huttrade lätt och betraktade det klara vattnets flöde under tystnad.

"Var är dina bröder, käre pojk?" frågade Avvo. "Vad gör du här?"

Utan att se upp svarade pojken: "Jag har inga bröder mer."

Hans fosterföräldrar omfamnade honom och grät. I sitt hjärta visste pojken att han begått dråp för första gången, och den vetskapen satt som en tyngd i hans bröst - länge.

Avvo och Iatran visste inte vad som verkligen hänt, och klandrade aldrig pojken för sina söners död. Istället vaktade de ängsligt över honom och skyddade honom mot verkliga och inbillade faror, av rädsla för att gudarna skulle ta också honom ifrån dem.

***

I denna stam gällde seden att ett barn inte skulle få sitt eget namn förrän gudarna hade sänt ett tecken som kunde uttydas till barnets rätta namn.

Iatran oroade sig alltmer över sin fosterson, som var mycket nära att uppnå sin manbarhetsålder. Gudarna hade inte sänt något tecken ännu. Pojken hade vuxit sig lång och blivit ännu starkare. Men han visade lite intresse för jakt eller fiske, och drev ofta håglöst omkring.

Iatran tog med sig pojken till byns äldste, och frågade dem om råd. "Varför är gudarna tysta?" frågade han de rynkiga, bistra männen och kvinnorna som samlats utanför hövdingens hydda. "Var ska min ende son finna tecknet?"

De äldste diskuterade med låga, mumlande röster, medan Iatran stod framför dem och väntade och höll den rastlöse pojkens arm i ett fast grepp.

Pojken skruvade på sig och såg otåligt på sin fosterfar - som skakade på huvudet till svar. Höstsolen gick ned bortom den ändlösa slätten, och aftonstjärnan tändes på den mörknande himlen.

Plötsligt blinkade det till i skyn. De församlade äldste såg upp och flämtade till. Tallösa flammande stjärnor drog streck av eld över himlavalvet. Eldstrecken falnade snabbt men nya kom lika fort, så att hela himlen översållades av stjärnfallet.

"Där!" ropade en av de äldste och pekade mot himlen. "Där är gudarnas tecken! Från de högsta gudarnas boning kommer det!"

Pojkens sträckte genast på sig och stirrade gapande upp mot stjärnfallet. "Himlens gudar," viskade han. "Visa mig vem jag ska bli."

Då, med ett ohyggligt tjutande ljud, flög en särskilt stor stjärna nära byn och föll ned på slätten utanför. Det hördes en knall långt borta.

Pojken utbytte blickar med Iatran, som nickade åt honom. I nästa ögonblick rusade pojken till palissadens portar, lyfte stocken som reglade den ena porten, knuffade upp porten och sprang ut.

Andra bybor sprang efter, men hejdade sig i porten. Ett stjärnfall var ett tvetydigt och skrämmande tecken som kanske varslade stor olycka – för pojken, eller rentav för hela hans stam.

Pojken brydde sig inte om deras varningsrop och fortsatte ut över de nyss plöjda åkerlapparna, ut bland buskarna och det vilda gräset på slätten.

På avstånd skymtade han ett svagt, flackande eldsken i det mörka landskapet, och sprang mot skenet. Det verkade ta honom en evighet att nå fram, men han lyckades. Flåsande och med smärtande lungor kom pojken till ett brinnande träd i en glänta. Nära trädets rötter låg en färsk, rykande grop i marken där jorden slungats högt upp och låg utspridd över gläntan. Försiktigt närmade han sig den varma gropen, som var dubbelt så bred som pojken var lång, och såg ned i dess botten.

Ett moln gled bort från månen och gläntan ljusnade något. I gropens botten glimmade månljuset i ett rundat, blankt föremål, likt solspeglingar i vatten.

Pojken höll andan medan han stirrade på den blanka tingesten som störtat ned med stjärnfallet. Var detta en fallen stjärna? Men den var ju så liten...

Med än större försiktighet klättrade pojken ned i gropen och sträckte sig efter det blanka föremålet. När hans hand närmade sig, kände han stark värme från tingestens yta. På ryggen bar han en vattensäck. Han öppnade säcken och hällde vattnet över gropens botten. Det fräste till och vattenrök sprutade upp från föremålet.

När pojken var säker på att föremålet hade svalnat tillräckligt, lyfte han upp det med darrande händer. Det var en avlång klump av mycket hård metall med perfekt rundade, släta kanter, ungefär så stor att den rymdes i hans två handflator. Metallen var fullständigt blank och färglös - inte alls som det sällsynta och kostbara brons som ytterst få stammar kunde konsten att utvinna. Klumpen kändes solid som sten, fast slätare – så slät att den nästan gled ur hans grepp. I mitten fanns en fördjupning med ett rundat hål som gick rakt igenom metallen.

En lång stund satt pojken i gropen och strök metallföremålets blanka yta med sina fingrar. Han studerade hur stjärnorna och hans ansikte speglades i den, och åsynen förtrollade honom. Det kändes som att ha funnit ett stycke av himlavalvet.

Så lade han metallklumpen i sin tomma vattensäck och vandrade tillbaka till byn. Luften var kall och rå, men han märkte det knappt. På vägen tittade han då och då upp mot natthimlen. Stjärnfallet hade upphört.

***

 

 Vaernen den fördömde © A.R. Yngve 2012   www.aryngve.com