Omslagsbild: Gustave Doré "Celestial Rose" ca 1868

Tusen solars rike

Carl-Magnus Åsard

 

Prolog

Larry sneglade irriterat på kvinnan som satt på sätet bredvid honom i bilen. Hon hade tjatat på honom om att hon absolut ville följa med och proviantera den här gången.

Han hade annars alltid färdats ensam, för säkerhets skull. Det var väl onödigt, för att inte säga ganska oansvarigt, att riskera bägge deras liv? Men det hade varit som att försöka prata med en döv, konstigt nog, för dum var hon naturligtvis inte.

Han hade alltså förgäves försökt få henne att avstå. Men hon hade varit lika tjurskallig som vanligt. Hon var med andra ord sig lik, hon hade inte förändrats under den tid som förflutit och skulle alltid veta bäst. Ibland undrade han på allvar hur han hade stått ut.

Men vart skulle han, å andra sidan, ha kunnat ta vägen? De hade som av en lycklig slump lyckats finna stugan på fjället där de i sista stund kunnat gömma sig undan grävarna som jagade dem. Det kändes som mycket länge sedan det hände, tänkte han. Närmare bestämt för ganska exakt fjorton solvarv sedan, eller fjorton cykler sedan som man uttryckte det i vardagslag. Grävarna hade ännu inte lyckats spåra dem.

De var nu på hemväg efter att ha inhandlat nödvändiga basvaror i Jukkasjärvi som salt, socker, mjöl, ris och en sjuhelsikes massa pasta. Sara, som kvinnan hette, hade köpt kläder i en secondhandbutik både till sig själv och till flickan, som de alltid sa. Något namn hade de nämligen ännu inte givit barnet de fått, flickan fick hon därför heta. Hon var nu fjorton solvarv gammal och väntade hemma i stugan på att de skulle återvända. Det hade aldrig tidigare hänt att de lämnat flickan ensam. Han var inte alls glad över tilltaget.

Sara hade menat att de behövde handla kläder till flickan och att hon själv hade ett behov av att för en gångs skull "få se lite folk". Hon hade faktiskt inte skådat någon annan levande själ sedan hon kommit till stugan under den där förfärliga snöstormen för länge sedan. Och, vem vet, kanske var hotet från grävarna inte lika överhängande längre?

Det där var rent önsketänkande, och det hade han förklarat för henne. Grävarna gav naturligtvis aldrig upp. Han hade till och med trott sig ha sett skymten av några av dem vid sina tidigare resor till Jukkasjärvi. Men lyssnade hon? Så klart inte, hon var som sagt den som alltid visste bäst och skulle ha sista ordet.

Och här satt de nu, på väg hemåt, och inga grävare hade synts till. Allt hade gått som en dans. Han kunde därför ana en antydan till ett litet vad-var-det-jag-sa-leende på hennes läppar. Men det återstod ännu någon mil innan de var tillbaka i stugan och kunde blåsa faran över. För den här gången.

Hans irritation hade naturligtvis sin grund i att han kände ansvar för både Sara och flickan. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det hände dem något. Han tyckte verkligen om dem, bägge två. Men allra mest flickan, som var hans kött och blod. Det där var något helt fantastiskt att tänka sig, närmast ett under som han än i dag hade svårt att fatta.

Sara påstod att han numera börjat lära sig att visa känslor mer oförbehållsamt, och det var något mycket positivt, ansåg hon. Han var inte lika sluten och tvär i sitt sätt, kanterna hade filats av, som hon uttryckte det. Hon var särskilt glad åt den ömhet och omsorg han alltid visade flickan. Men han hade fortfarande mycket att lära, tjatade hon. Den dag hon äntligen fick se honom gråta, av lycka eller sorg, skulle hon mer än gärna skåla i champagne.

Så där korkat kunde hon uttrycka sig. Han begrep egentligen inte alls vad hon syftade på. Han hade inte mycket till övers för hennes förbannade psykologiserande. Men även om hon var jobbig ibland så skulle han aldrig kunna lämna henne ensam åt sitt öde, tänkte han. Det där var något han till sist ändå hjälpligt hade lärt sig att leva med. Det hade knutits starka band mellan dem under den tid som gått, det kunde han inte förneka. De hade helt och hållet fått lita till sig själva för att kunna överleva.

När de kommit till stugan hade de under den första tiden kunnat förse sig av ett matförråd som de fann i en jordkällare i köket, men de förråden hade snart sinat. Han hade fiskat i sjön på andra sidan berget, snarat ripor och slaktat renar och tillsammans hade de alla tre samlat bär och svamp. Sara hade odlat både grönsaker och kryddor i ett litet växthus hon snickrat ihop alldeles på egen hand. Det som kunde undvaras hade Larry ibland lyckats sälja genom att knacka dörr i gårdarna kring Jukkasjärvi. På så vis hade de hjälpligt kunnat få ihop pengar till att handla nödvändiga kläder, fotogen till lamporna och bränsle till bilen.

De hade alltså knappast levt i något överflöd, det hade varit kärva tider, närmast armod. Men de var trots allt fortfarande i livet och hoppades att så kunna förbli ännu en tid, för flickans skull. Hon var ännu inte en fullvuxen människa och behövde all hjälp och stöd de kunde ge. Men det skulle komma en tid när de inte fanns till, det hade de förstått. De hade inte längre, som alla andra, ett evigt liv att se fram emot. Grävarna var dem i hasorna, dag som natt.

– Du har naturligtvis rätt, Larry. Vi borde kanske inte ha lämnat henne ensam.

– Grattis. Det är så dags att erkänna det nu.

– Men jag ville så gärna köpa något fint till flickan. Det är hennes födelsedag i morgon.

– Födelsedag?

– Ja, det vet du väl? Det har jag ju förklarat för dig, man sa visst så. Jag tror till och med att det var något som man firade förr i tiden.

– Hur då firade?

– Man kanske bakade en tårta och gav presenter. Det kan jag mycket väl tänka mig.

– Hur fan kan du veta det?

– Sunt förnuft, Larry. Jag försöker liksom föreställa mig hur det kunde vara. Eller hur det borde ha varit.

Hon upphörde aldrig att förvåna honom. Hon hade en jäkla fantasi, det kunde han inte ta ifrån henne. Hon hade alltid en massa befängda teorier om hur det måste ha varit förr i tiden. Som till exempel att människorna ständigt måste ha funderat över vad som hände dem efter döden.

Men kanske var den undringen inte alls så tokig, när han tänkte närmare efter. Han hade faktiskt själv börjat grubbla över det där på senare tid. Allt kunde väl inte bara ta slut? Det måste väl finnas en fortsättning? Eller var det kanske som en lampa som släcktes? Allt blev bara svart? Men, i så fall, vart tog ljuset vägen? Och vart tog till exempel alla tankar han tänkte vägen? Knepiga frågor. Det där fick han liksom ingen rätsida på.

Han hade ibland varit nära att berätta om sina funderingar för Sara, men det vore nog ingen bra idé. Hon skulle bara sucka som vanligt och göra sig lite omedvetet lustig på hans bekostnad. Han var fullt på det klara med att hon inte ansåg honom vara den smartaste människan på den här jorden. Det kunde göra honom rätt härsken till sinnet men var något han ändå lärt sig leva med, det också. Okej, det var möjligt att hans funderingar inte var särskilt originella, kanske var de rent av ganska enfaldiga. Men inte ens Sara var väl kapabel att ge ett svar på de där gåtorna, tänkte han. Det var ändå ett slags tröst.

Det var varmt i bilen, solen stod högt på himlen. Han såg fram emot att de snart skulle vara framme vid stugan. De skulle vara tvungna att parkera bilen och gå de sista kilometerna med varorna packade på en skottkärra. Det var däremot inget han såg fram emot, han skulle hinna bli rejält svettig på ryggen. Men någon farbar väg fram till stugan existerade faktiskt inte. Och tur var väl det. Kanske var det förklaringen till att de lyckats klara sig undan grävarna så länge?

Han sneglade på Sara igen, hon hade lutat sig tillbaka, blundade och verkade ha somnat. Hon hade mörka ringar under ögonen och såg mycket trött ut. Den anspänning det innebar att hela tiden tvingas leva under hotet från grävarna tärde på dem båda, såväl fysiskt som psykiskt. Frågan var hur länge de skulle orka och deras tur hålla i sig.

När han nu såg på henne hade irritationen som han tidigare känt plötsligt sjunkit undan. De hade kamperat ihop ett bra tag och delade vid det här laget både sorgliga och glada minnen. Det osynliga band av beroende och tillit som knutits mellan dem var heller inget han längre önskade skulle brista. Han kunde inte förneka att det haft en positiv och lugnande inverkan på honom.

Sara påstod till och med att han numera börjat lära sig något mycket viktigt, nämligen fördragsamhet. Man kunde inte reagera så oöverlagt på allt och alla som han ofta hade för vana att göra. Ibland måste man faktiskt visa tålamod, bita ihop och tänka efter innan man reagerade. Det var inte alltid han lyckades, men han var på god väg att bättra sig. Så sa hon. Han var långt ifrån någon perfekt människa, det var han den förste att erkänna, så det där kändes ju gott att få höra.

Han lyfte handen för att röra vid henne, hon vaknade till, vred på huvudet som vilade mot nackstödet och log mot honom. Han log tillbaka. Nu dröjde det inte länge förrän de var hemma igen, tänkte han. Flickan brukade alltid stå i dörren och vänta på honom när han kom vandrande nerför backen mot stugan. Det var en syn han verkligen såg fram emot att än en gång få uppleva.

Han kände en kraftig stöt och hörde ett gällt, skärande ljud när plåt skrapade mot plåt. Han kastades åt sidan, åt höger, och tappade greppet om ratten. Ögonblicket därefter tog det tvärstopp och han slungades framåt och han kände bältet strama åt över bröstet och luften pressas ur lungorna. Vad var det här? Vad hade hänt?

Bilen stod stilla, motorn hade tystnat, de hade kört i diket. Han kippade efter luft och kämpade för att komma fri från bältet och lyckades till sist. Han vände sig om mot Sara, sträckte ut handen och greppade hennes axel, ingen reaktion. Hon hade ett blödande sår i pannan och visade inga tecken på liv, han förstod genast att hon slungats mot vindrutan och slagits medvetslös. Men hur kunde det här hända? Vad hade han gjort för fel?

Larry lyfte blicken och såg ut genom vindrutan. Några meter längre fram hade en bil stannat nära vägkanten. Dörrarna på bägge sidor öppnades och två män i mörka overaller klev ut på vägbanan och såg åt hans håll. De log, förväntansfullt. Bägge hade de spadar i händerna.

 

 Tusen solars rike © Carl-Magnus Åsard 2011