Omslagsbild © Miguel Virkkunen Carvalho.
Omslagsmontage: Cecilia Wennerström

Tjejen som inte sa ett ord

Kjell E. Genberg

 

Kapitel 1

Jag ville inte flytta från mina kompisar. Det var morsan och brorsan som tjatade. Brorsan mest eftersom det var han som fått ett jobb. Här nere i Stockholmstrakten hade han haft påhugg efter påhugg hos olika datafirmor, men inget fast arbete.

– Till Norrland när det börjar bli vinter? sa jag. Ni är inte kloka. Aldrig i livet att jag flyttar upp till lapphelvetet.

– Stanna här då, Daniel, sa min tio år äldre bror Magnus. Mamma, jag och Åsa flyttar i alla fall.

Han tvekade en liten stund innan han fortsatte.

– Du kan få bo kvar i den här usla tvåan i för-orten om du tror att du kan betala hyran. Däruppe får vi en femma i ett fristående hus. Billigare än vi har det nu. De som gett mig mitt nya jobb har fixat den saken.

– Det måste bero på att ingen annan vill dit, svarade jag ilsket.

Magnus såg ut att vilja klippa till mig. Men jag flinade bara upp mig och då backade han. Det spelade ingen roll att brorsan var tio år äldre. Jag var redan större än han och hade mycket mer muskler.

Det var förstås inte så konstigt. Jag var med i ett gäng som lyfte skrot och höll på med idrott. Magnus kunde nog inte ens stava till tyngdlyftning.

I övrigt var vi väldigt lika. Jag hade ett lite rundare ansikte än han och var bredare över axlarna. Men det hände att folk inte kunde skilja oss åt, mer förr än nu för tiden.

Så länge jag kunde minnas hade Magnus suttit vid sin dator och nu var han utlärd programmerare. En av de bästa, sas det, och jag tyckte att han kunde ha sökt jobb på närmare håll när han var så duktig.

– Jag vill dit, sa han och spände ögonen i mig. Jag tänker inte missa ett ställe där de vill ha mig för det jag kan. Och betalar mig för mina kunskaper. Men du har rätt … det beror säkert på att det inte är så många som vill dit. Jag visste det och därför kunde jag få högre lön än jag nånsin skulle ha fått här nere.

– Man vet vad man har, men inte vad man får, sa jag.

– Följ med och titta i alla fall, bad han. Då får du se vad du får.

Jag ställde mig med ryggen mot honom och tittade ut genom fönstret. Tre våningar ner stod en skitig bil på gatan. Det var brorsans.

– Hur långt är det dit? frågade jag.

– Nästan 30 mil.

– Herre Gud …

Jag vände mig häftigt om. Magnus hade ett fett flin över hela ansiktet.

– Ja, vad vill du? sa han.

Det brukade han alltid säga när någon utbrast "herre Gud". Jag var rätt less på det.

– Lägg av!

– Firman vill att jag kommer upp och kollar. Vi ligger över och åker hem i morgon eller senast i övermorgon.

Jag tänkte efter.

– Det finns inte så mycket snutar däruppe, va? undrade jag.

– Hur så?

– Det är väl bara skog förstås.

– En del, erkände han.

– Okej, sa jag motvilligt. På ett villkor. Får jag köra din bil en bit när vi kommer till ödemarken.

– Herre Gud, sa han men jag svarade inte som han brukade fast det var frestande. Du är bara fjorton år på det femtonde, Daniel.

Jag bröstade mig.

– Ser jag ut som det?

Han ryckte på axlarna.

– Inte precis. De flesta skulle nog tro att du var arton. I alla fall till dess du öppnar truten.

– Då så.

– Vi får se, sa Magnus.

Jag log för då visste jag att jag hade vunnit. Den eftermiddan packade morsan väskorna med det vi behövde ha med oss och nästa dag satte vi oss i den gamla Opeln och styrde norrut. Det var Magnus och jag, morsan och Magnus femåriga dotter Åsa. Jag gillade hennes lillgamla stil och hade haft rätt kul med henne när morsan släpade med oss båda till Skansen.

Vi hade passerat Uppsala och fikat på en plats som hette Gryttjom innan det började synas vitt vid vägkanterna. Sen blev det bara värre. Norr om Gävle började det snöa. Då hade jag inte längre lust att sätta mig bakom ratten. Nån måtta fick det vara.

Men vi kom fram utan att något hände. Datafirman som ville ha Magnus hade ordnat ett bra hotell. Vi åkte till huset som Magnus blivit lovad och det var faktiskt en väldig skillnad mot lägenheten i stan.

Jag tittade på rummet som morsan sa skulle bli mitt. Det var stort och ljust med ett fönster på gaveln. Genom det kunde jag se kiosken och affären på andra sidan gatan. Utanför kiosken stod några ungdomar, både tjejer och killar. Men det var flest tjejer. Jag började gilla det här stället.

Morsan kom in och undrade vad jag tyckte.

– Det är väl rätt hyfsat, sa jag. Trots allt …

Hon ställde sig bakom mig. Jag förstod att hon såg över min axel. Så kände jag en knuff i ryggen samtidigt som morsan fnittrade.

– Ska du inte gå ut? sa hon. Kanske köpa en dricka …

Jag vände mig om. Hon höll en 50-lapp i nypan och blinkade samtidigt som hon log. Jag blinkade tillbaka och tog sedeln. Sen skyndade jag mig ut.

*  *  *  *  *

 Tjejen som inte sa ett ord © Kjell E. Genberg 2015   www.keg.se