Terra Hexa II

A. R. Yngve

 

FÖRSTA DELEN:

Resan till östra horisonten

 Kapitel 1

 

Det främmande oväsendet växte i styrka: ett väsande, stampande, mullrande ljud…

Henna rös och tänkte på jättesköldpaddorna vid Avalon Point. Men så såg hon "monstret" komma ut på torget, och kunde bara stirra på det.

 

Tingesten var minst tio meter lång och hade sex stora hjul av järn – en meter höga och en fot breda – som knastrade och mullrade när de rullade över gatstenarna. Hjulen var infattade med mängder av små diamanter, som var mycket vanliga och billiga på Terra Hexa. Stora metallfjädrar dämpade skakningarna från hjulen, som bar upp fordonets glänsande kropp av järn och koppar.

                      Längst fram på fordonet låg en avlång vattentank med en hög smal skorsten som spydde ut rödglödande rök i natthimlen. Röken luktade av bränt trä, och askflagor virvlade genom luften och stack folk i ögonen.

                      Baktill fanns ett litet bås med väggar av plåt och en enorm lår fylld med svart träkol. Mitt på maskinen satt förarhytten, med runda fönster framtill och på sidorna. Två människor vinkade åt folkhopen från förarhyttens öppna fönster.

                      Det var morbror Ingo och Rydel Azternaut, glada som barn, som visade fram sin nya leksak. Rydel drog i en kedja på fordonets kontrollpanel, och från ångpipan kom ett högt visslande tjut. Det sexhjuliga fordonet rullade frustande och pustande in framför tempeltrappan och stannade med en tung väsning. Det lät nästan som om maskinen andades. Rydel hoppade ut från förarhytten och mötte sin bror och de två systrarna.

Rydel var sexton år gammal och hade egentligen kort, ljusrött hår, men just nu var det mörkt av sot. Han var alldeles nedsmutsad, så att hans ögon verkade lysande vita. Mick hade aldrig sett Rydel så upphetsad förut.

                      "Vad tycks?" sade Rydel. "Ingo ritade den efter instruktionerna i en av våra nya böcker. Tog oss åtta månader att bygga den."

                      "Fantastiskt", sade Henna. "Allt det järnet och mässingen måste vara värt en förmögenhet. Betalade ni själva för det här?"

                      "Ja!" svarade Rydel och lät lite förnärmad. "Vi är redan rika, tack vare flugpapperet vi säljer till hela Nya Världen."

                      Mick släppte taget om Gala, och hon gick genast fram till Ingo i förarhytten. "Hej morbror!" sade hon. "Varför är du så lortig?" Och så skrattade hon.

                      "Den här gången behöver vi inte hästar för att ta oss till horisonten", svarade han. "Jag har ordnat allting – den här maskinen kör oss raka vägen genom öknen på kort tid. Kanske ända fram till horisonten."

                      Henna begrep snabbt hur maskinen fungerade: under vattentanken fanns en brännugn av tjock plåt, som matades med träkol och annat brännbart. Det kokande vattnet bildade het ånga, och trycket av ångan drev vevstakarna som pumpade framhjulen och fick dem att snurra.

                      "Men räcker bränslet hela sträckan?" frågade hon.

                      Gala rörde försiktigt vid maskinens vattentank med fingertopparna och drog dem snabbt tillbaka. Skalet var hett.

                      Rydel ville plötsligt krama om Henna, men hon drog sig undan hans sotiga händer och ansikte. Rydel och Henna hade varit mer än bara vänner ett tag – men nu hade någonting förändrats mellan dem. De andra märkte det, men ville inte säga något.

                      "Det är ordnat med bränsle", sade Ingo och blåste i ångvisslan. "Ge plats, gott folk! Jag måste köra den här… den här… " Han rynkade pannan. "Ni ungdomar får hitta på ett namn på den. Jag ska köra den tillbaka till verkstaden och låsa in den. Och en sak till. Ni måste alla gå till doktorn, tidigt i morgon, och kontrollera att ni är tillräckligt friska för resan. Om någon av er inte är i form för klättring, så väntar vi. Godnatt!"

                      Med mycket oväsen satte sig ångmaskinen i rörelse och mullrade bort över torget, med en stor folkhop efter sig. Henna med vänner stod kvar och tittade på spektaklet. Mick såg misstrogen ut.

                      "En häst eller en struts kan lätt springa ikapp den", sade han. "Det skulle ta evigheter att åka till Ytterlanden i en sån mackapär."

                      "Äh", svarade Rydel och vände sig bort från dem. "Han kör sakta här inne i stan, begriper du väl. Vänta bara tills vi kommer ut i öppen terräng. Då ska du få se på fart!"

                      "Vi får väl se", sade Mick, som aldrig lät sin lillebror få sista ordet, och gäspade. "Jag går hem och sover. Följer du med till dörren, Gala?"

                      Det var ingen hemlighet att Mick betraktade Gala som sin fästmö. En gång hade han till och skojat om att gifta sig med henne… men när det gällde Mick var det svårt att veta hur uppriktig han var.

                      Gala fnös åt honom och krokade sin arm runt Rydels arm. "Åk till ditt lilla krypin och sov du… jag vill höra Rydel berätta om den här maskinen. Han är bättre på att bygga saker än du. Godnatt!"

                      Henna hade lust att stöna åt Galas uppenbara försök att göra Mick svartsjuk. Hon sade godnatt till dem alla och gick uppför den gamla tempeltrappan. Hennes bostad låg i parken bakom biblioteket.                 

Allting hände så fort. Hon hade sett fram emot en ny expedition, men nu började hon tveka. Förra gången de korsade horisonten hade morbror Ingo närapå dött. Skulle han klara en klättring till?

                      Innan hon gick in genom porten, kastade hon en blick upp mot natthimlen. Den var översållad av ljuspunkter. Det fanns så ofattbart många stjärnor därute, så många världar… och hennes förfäder hade en gång blivit strandsatta på just denna värld, som inte liknade någon annan.

                      Hon förstod också något mycket viktigt, och vågade inte tala om det för någon: deras förfäder hade inte vetat om Terra Hexa förrän deras skepp kommit för nära och Gyllene Kaptenen tvingats landsätta dem där. På något sätt hade de av misstag hamnat här, i stället för på en normal planet. Hur hade det kunnat hända? Gyllene Kaptenen hade inte svaret.

                      Det var ett mysterium som måste lösas. De måste fortsätta utforska planeten…

 

Eftersom dagarna var så korta i Nya Världen – mellan tio och tolv timmar, beroende på årstiden – så var varje dag en tid av hektisk aktivitet. Nästa dag, bara en kort stund efter det att solen gått upp, hade alla bråttom att göra det som måste göras i dagsljus.
                      Läkaren som bodde bredvid Ingo och kände honom, hade precis öppnat sin klinik när de fyra ungdomarna knackade på hans port. Han släppte in dem på gårdsplanen innanför porten och bad dem vänta medan han gjorde sig klar.

                      De satte sig på träbänken utanför. Mick gäspade.

                      Gala frågade Henna: "Mår du bra? Har du haft magont igen?"

                      Henna skakade på huvudet utan att se på Gala. "Nej… jag mår fint. Nervös, bara."

                      Rydel var trött och på dåligt humör; han hade inte sovit ut under natten.

                      Läkaren öppnade dörren och bad Henna komma in först. Hon reste sig hastigt och gick in.

 

När läkaren avslutat undersökningen skrev han ned resultaten på två pappersark och gav henne ett; det andra behöll han.

                      "Rent fysiskt är det inget fel på dej", förklarade läkaren. Han var i samma ålder som Ingo, och mörkhyad med ett kort grått skägg. "Du behöver lite mer motion och ditt blodtryck är lågt, men jag är säker på att en resa kommer att göra dej gott." Han knäppte händerna och såg henne i ögonen. "Är det något som trycker dej?"

                      Det förvånade Henna att doktorn kunde förstå det utan att hon sagt något.

                      "Ibland… egentligen bara ett par gånger det sista året, har det hänt att… det är svårt att förklara."

                      "Försök." Han satt helt stilla och väntade.

                      "Jag får liksom… det sticker och kittlar i skinnet, och allt ljus blir väldigt starkt omkring mej. Men det går över fort och jag har inga besvär av det. Kan det vara något allvarligt?"

                      Läkaren tittade på en av planscherna som hängde på väggen: en karta över människokroppens hjärna och nerver. "Hur många gånger har det hänt det sista året?"

                      "Två, tre gånger. Jag minns inte om det hänt alls före det."

                      "Inträffade det här tillståndet i samband med att du gjorde något annat?"

                      "Nej… första gången var när jag tog ett bad, andra gången när jag legat i solen en stund. Tredje gången var medan jag satt och läste."

                      "Blev du trött eller fick huvudvärk efteråt?"

                      "Nej då, jag mådde fint."

                      Läkaren ryckte på axlarna. "Det låter som om det har att göra med ditt låga blodtryck. Om du rör på dej mera och skyddar dej mot starkt solljus, så tror jag det går över."

                      Hon reste sig från pallen och glömde nästan att tacka doktorn innan hon lämnade kliniken.

 

Henna gick ut på gatan utanför porten och tog en kort promenad runt kvarteret, ensam. Varför hade hon inte berättat hela sanningen för läkaren? För hon visste att det var mer än bara vanlig yrsel som hon råkat ut för, de där tre gångerna det sista året.

                      Varje gång det hänt hade hon sett sig själv – utanför sin kropp.

                      Men hon vågade inte fråga och riskera att spoliera hela expeditionen.

                      Tänk inte på det, intalade hon sig. Det är varken farligt eller nyttigt, så det kan inte vara viktigt. Glöm det. Koncentrera dej på viktigare saker.

                      Och Henna gömde det bekymret djupt inne i sina tankar.

                      När hon kom tillbaka till gårdsplanen hade Gala och Mick redan blivit undersökta, och det var Rydels tur.

                      Han kom strax ut med sitt resultat på ett papper. De jämförde sina papper och läste att alla fyra var friska.

                      "Det borde ha stått", sade Mick och höll upp sitt papper, "att eftersom jag frivilligt följer med på den här vansinnesfärden så måste jag ha fått en knäpp."

 

TERRA HEXA II © 2006, 2014 A.R.Yngve


Om författaren:

A.R. Yngve är en talangfull och mångsidig författare och tecknare, född i Göteborg, men för närvarande bosatt i Norge. Humor, originalitet och spänning kännetecknar hans böcker.
Missa inte att besöka A.R.Yngves hemsida med romaner, essäer, dikter och bilder.

Första delen i serien, Terra Hexa, utkom i augusti 2004 och blev listad bland årets bästa ungdomsböcker i Bibliotekstjänsts folder Läsgodis för ungdomar.