Omslag: Kjell E. Genberg

Modiga tassar på minerad mark

Kjell E. Genberg

 

Ubåtsspionen (utdrag)

Den brittiska jagaren låg vid kaj i Portsmouth där den bunkrat och höll på att få ombord nytt folk för konvojarbetet på Nordatlanten. Det var tidigt fyrtiotal och de tyska ubåtarna hade sin lyckliga tid mitt i havet, dit varken amerikanskt eller engelsk flyg kunde nå för att skydda handelsfartygen.

Nationen svalt. Räddningen mot hungerdöden fanns i de proviantlastade ångare som sökte sig mot de brittiska öarna genom storm, dimma och ibland vackert väder. Om inte provianten kom fram skulle det inte dröja länge innan nederlaget var ett faktum. Med konvojerna kom och ammunition och annan krigsmateriel som var så nödvändiga för försvaret.

Men allt kom inte fram. Tyska ubåtar härjade längs lederna och de kom som vargar i flockar med sina dödsbringande torpeder.

Kapten Emerson såg ut över kajen, som längst bort tycktes försvinna i duggregnet. En stor del av hans besättning var utbytt. Somliga hade gått på välförtjänt landpermission, andra lämnade fartyget i en enkel kista. Själv hade Emerson två resor kvar innan han fick ledigt i land.

Han väntade på en ny närmaste man, men på kajen fanns bara meniga flottister och civila hamnarbetare som hukande skyndade fram i vätan.

Så skymtade han en gestalt vid det bortersta stenmagasinet. Emerson såg på klockan.

En punktlig fan, tänkte kapten Emerson. Han har fyra minuter på sig och bör hinna. Han satte kikaren till ögonen och ställde in skärpan.

Sedan mulnade han.

Den som kom var fänrik och kaptenen hade hoppats på en löjtnant, en lite mer erfaren officer, en som hade varit med förr. Jagaren hade sina små egenheter. Vem som helst klarade inte av den utan övning.

Kapten Emerson kände något mot sitt ben och rent reflexmässigt böjde han sig ner och klappade fartygets kelgris, bulldogen Venus, som trots namnet var en bastant och ofta lite surmulen herre.

De gjorde sällskap ner på däck och ställde sig invid landgången. Furiren kom, ställde ner sin sjösäck, och gjorde honnör.

Furir Aaron Ginsburg anmäler sig för tjänstgöring.”

En jude, tänkte kaptenen. Det kan vara bra. De slåss nog gärna mot surkålarna där borta i öster. Fast han ser då inte ut som de judar jag träffats. Men det lär ju finnas alla sorter.

Han sträckte fram handen och furiren tog tag i den med ett fast grepp.

Välkommen ombord. Jag är kapten Emerson.”

Venus stack fram trynet bakom kaptenens uniformsbyxor. Han drog upp överläppen och morrade mot furiren.

Det var den fulaste hund jag sett på länge”, sa mannen. ”Varför finns den med ombord?”

Kapten Emerson skrattade till.

Fattar inte furiren det? För att den är så lik Winston Churchill, så klart.”

Så säger man väl inte om den som leder regeringen … jämför honom med en hund!”

Konstig typ som inte fattar skämt, tänkte kapten Emerson, och brydde sig inte om att svara.

Kom med så ska jag visa hytten”, sa han i stället.

*  *  *  *  *

 Modiga tassar på minerad mark © Kjell E. Genberg 2015   www.keg.se