Omslagsbild © 2011 A.R. Yngve

Supermobilen

A.R. Yngve

 

Kapitel 1

Den här historien börjar med ett fel.

Felet gjordes nästan två hundra år in i framtiden (eller kommer att göras om nästan två hundra år) av en maskin.

Maskinen var (eller kommer att vara) en teleportator, en apparat som nästan omedelbart sänder föremål från en plats till en annan plats. Fast ibland händer det att teleportatorn gör fel, och skickar föremålen bort i tomma intet … eller att föremålen kommer fram och ser helt konstiga ut. Därför är det väldigt sällan som människor vågar resa med teleportator.

Det som gick snett den här gången var att en tele-portatorleverans skulle ha gått till Jens Olsen, men istället sändes till en annan person med samma namn … fast nästan två hundra år bakåt i tiden.

Det vill säga, den skickades till någon som lever ungefär just nu. Leveransen var en ganska enkel mobiltelefon. Det vill säga, om två hundra år skulle den ha varit ganska enkel … men inte just nu.

***

Familjen Olsen bodde i ett ganska vanligt trähus med röda väggar och vita knutar, i en ganska vanlig förort. De hade en son, Jens Olsen, och hans lillasyster Milla.

Jens var elva år gammal, hade ljusbrunt kortklippt hår och blå ögon. Fräknarna i hans ansikte liknade fräknarna som hans pappa också hade. Han var inte speciellt lång, eller speciellt kort. Det är svårt att säga om det var något med Jens som var ovanligt eller enastående.

Jo, kanske en sak: Jens tyckte att världen skulle kunna vara bättre att leva i, och han trodde att det verkligen gick att göra världen bättre.

När han var liten fick han ofta höra pappa säga: "Du har det bra, du! När jag var liten hade vi det inte alls lika bra."

När Jens fått höra det sådär hundra gånger, började han tänka efter. Folk måste ha haft det sämre förr … och det måste ju betyda att livet faktiskt blev bättre med tiden.

När han sa det till pappa Erik, svarade hans pappa:

"Det betyder att du är en stor optimist."

"Är det bra eller dåligt?" undrade Jens.

"Det är jättebra! Optimister är folk som tror att det går bra, att saker och ting alltid går att ordna. De försöker alltid göra livet bättre. Så det kommer säkert att gå bra för dig i livet."

Och Jens trodde på sin pappa, och blev säker på att han en dag skulle göra världen bättre. På något sätt.

För många år sedan hade pappa Erik skilt sig från Jens mamma, och gift sig på nytt. Jens var väldigt liten när detta hände. Under åren som gått efter skilsmässan hade Jens vant sig vid sin "nya" mamma, särskilt efter att hon födde en dotter som hade samma pappa som Jens.

Men när han blev tio år gammal, fick han en födelsedagspresent i posten från sin riktiga mamma. Och då började han tänka mer på henne. Han hade inte sett henne på många år. Och han började grubbla. Hon hade flyttat till ett annat land. Varför kom mamma inte och hälsade på honom? Tyckte hon illa om pappas nya fru? Tyckte hon inte om Jens längre?

Och det här grubblandet började till slut påverka Jens humör. Han blev sur på pappas nya fru, utan att själv begripa varför. Det verkade som om minsta lilla sak hon sa eller gjorde (eller inte gjorde) fick honom att bli arg.

När han blev arg på pappas nya fru, märkte hon att han glodde argt på henne, eller att han inte ville höra på vad hon sa, eller vägrade göra vad hon bad om. Och hon försökte vara hygglig mot Jens, men tiden gick och de slutade vara vänner.

Jens syster Milla märkte att hennes mamma och Jens inte kom så bra överens. Hon frågade Jens: "Kan inte du och mamma vara vänner?" Och då svarade Jens: "Hon är inte min riktiga mamma."

Milla hade aldrig mött Jens riktiga mamma, för hon hade inte kommit på besök. Så Milla förstod inte riktigt vad Jens menade.

"Kommer din riktiga mamma hit?" frågade hon honom.

Då blev Jens tyst. För han kunde inte sluta undra likadant som Milla. Han insåg att han måste få träffa sin mamma.

***

Den här kvällen hade Jens Olsen lånat familjens gamla telefon med lur och sladd. För att de andra i familjen inte skulle tjuvlyssna, bar han telefonen in i badrummet. Sladden lät han gå in under dörren, och han låste dörren från insidan.

Just den här kvällen kände Jens sig inte bara som en helt vanlig pojke, men också ensam. Han satte sig på en pall, slog ett nummer till Australien på den lånade telefonen, och väntade på svar.

Flera pip hördes i luren. Och så hörde han en röst i andra änden, som lät långt borta …

"Hello?" frågade rösten på engelska, men han kände igen rösten ändå.

"Hej mamma!" svarade han hastigt. "Det är jag."

"Jens! Mitt älskade barn! Har du det bra? Är allt väl?" Mamman, som hette Rona, lät både glad och ängslig.

"Ja, jag mår fint. Du då?"

"Jag tänker så mycket på dig, hur det går för dig i skolan, om du har många vänner, hur du trivs med din pappas nya fru …"

"Hon är dum", sa han.

"Gör hon dig illa?"

"Näe …"

"Talar hon illa om dig?"

"Hon sa till pappa, att jag sagt, att hon inte är min verkliga mamma."

Rona suckade. "Jens, även om hon inte är din ’verkliga’ mamma, tror du inte hon vill försöka vara vänner med dig?"

"Varför skulle hon det? Hon är ju inte det, så varför skulle hon gilla mig?"

"Hon tycker om din pappa, inte sant?"

"Det vet jag väl."

"Och han tycker om henne?"

Jens gjorde en paus, och svarade fast han inte ville: "Jo."

"Du är din fars son. Alltså liknar du honom. Det som hon ser i din pappas personlighet, ser hon i dig. Därför kommer ni att bli vänner, bara du ger henne en chans." Jens lyssnade, fastän han ville säga emot. "Alla har någonting gemensamt. Alla kan förstå varandra, om de bara ger varandra en chans. Om de lär sig att lyssna."

"Gjorde du och pappa det?" Innan ni skildes, tänkte Jens.

Rona svarade inte genast. "Jag gav honom många chanser att lyssna på mig, tills jag gav upp."

Jens blev våt i ögonen och torkade dem på ärmen.

"Kan du komma och besöka oss snart?" frågade han.

"Jag är hemskt ledsen, det går inte just nu. Men ring gärna igen, snart. Du får hemskt gärna hälsa på mig en dag."

"Okej."

"Du skulle älska att bada här i Australien, vattnet är varmt och klart. Men du, jag måste lägga på. Vi hörs igen snart, okej? Puss och kram!"

"Ja. Hej, mamma."

Samtalet bröts i andra änden, och Jens lade på luren. Han skulle just till att börja grubbla på varför mamma inte ville komma och besöka honom … och precis då knackade det på badrumsdörren. Jens ryckte till och reste sig upp.

"Vad gör du med telefonen därinne? Ringer du utlandssamtal igen? Jag har ju sagt att det kostar en massa pengar!" Det var hans pappa Erik som ropade från utsidan.

Jens öppnade badrumsdörren. Hans pappa stod i dörren och såg ned på honom. Erik var lång och såg stark ut, men han verkade mer bekymrad än ilsken.

Bakom honom stod Jens styvmor Janna. Hon var kort och blond, och såg på utan att säga något. Bakom Janna stod lilla Milla, som var Jannas dotter och Jens halvsyster.

Erik tog telefonen från Jens och bar den med sig ut i korridoren.

"Jag har inte råd att betala för fler långa samtal till andra sidan jorden", sa han. "Om du måste prata med din ma … med henne, så skriv en epost!"

"Epost är inte detsamma som att prata", sa Jens.

"Men det kostar inget."

"När ska jag få egen mobiltelefon? Alla andra i min klass har en."

Då sa Janna till Jens pappa: "Älskling, alla barn har mobil numera. Förr eller senare måste han få en …"

Erik verkade inte höra på Janna. Han ställde ifrån sig telefonen och såg strängt på Jens.

"Du får aldrig en mobiltelefon förrän du blivit mogen för ansvaret", sa han.

Jens tittade på den gamla telefonen som han lånat. Erik skakade på huvudet, kopplade ur telefonen och bar iväg den genom ytterdörren. Janna följde honom ut.

Jens och Milla ställde sig vid ett fönster och kikade ut. De såg deras pappa kasta telefonen i en soptunna. Och så började Janna och Erik gräla.

Jens sa: "Men lyssna på mig då …"

"Jag lyssnar på dig", sa Milla till honom. Hon var bara sju år, och Jens kände sig nästan vuxen jämfört med Milla.

Jens suckade och klappade sin lillasyster på huvudet.

"Det här förstår du bättre när du växer upp", sa han.

"Alla växer väl upp?" svarade Milla och såg förundrad ut.

Jens visste bara att han måste, måste skaffa sig en egen mobiltelefon eller så skulle han bli tokig.

 

 Supermobilen © A.R. Yngve 2011   www.aryngve.com