Omslagsbild © 2013 rolffimages Fotosearch.com

Samvetsmakaren

KG Johansson

 

Kapitel 1

I vilket jag tyvärr får som jag vill.

 

När jag var sex år gammal ljög jag för en gäst.

Jag minns inte ens vad han hette. Han var någon funktionär i församlingen, herde eller vägvisare eller något i den vägen, och när han kom hem till oss fick jag för mig att han tänkte straffa pappa för något. Vad det kan ha varit minns jag inte, om jag någonsin visste det – jag var sex, kom ihåg det, och åren på Edathos är korta. I alla fall sade jag något om att pappa var bortrest och sen såg jag herdens blick, det där sorgesamma, dystra, det där som beklagar att den som har blicken måste vara så mycket bättre än du – och jag hörde stegen knastra utanför fönstret och visste vad herden hade sett. Eller vägvisaren.

Lögnaren, kallade de mig i åratal. Fastän det var svårt att ljuga i min familj.

Eller kanske just därför.

"Jag vill inte bo på ett ställe där de brukade kalla mig Lögnaren", sade jag.

Miro log. Hans ögon var väldigt skarpa och runt dem fanns det hundra spindelvävar av rynkor som på något sätt hade vuxit ihop med det vita håret.

"Så vad hade du tänkt dig?" sade han.

Jag var allvarlig. "Någon, du vet, annanstans. Något inte-här. Något bättre ställe."

"Du litar väldigt mycket på dina föräldrar."

Det var ingen fråga. Jag nickade.

"Och de valde att bosätta sig här. Har de inte pratat med dig om andra planeter? Torka och översvämningar, bränder och skyfall?"

"Klart de har. Men det är torrt här också."

"Men ni har så ni klarar er."

Sju kor, tänkte jag, äkta ursprungliga jordiska kor. Sju kor och en tjur. Kalvar vartannat år, några som får leva, några som blir mat. Några som säljs eller byts bort.

Potatis och grönsaker. Fiske. Och ett hus som gick att bo i. Våra väggar var inte lika prydligt målade och hängda med isolerande tyger som Miros, men dammet höll sig ute och vi frös inte om vintrarna. Inte ofta i alla fall.

"Visst klarar vi oss", sade jag.

"Men …"

Jag kunde känna hans tankar. De skymtade i rösten och i ögonen, i huvudets vinkel, i näsborrarnas storlek och handen som långsamt öppnades.

"Men jag är sjutton standardår", sade jag innan han själv hann, "och jag har tagit in tjugofyra skördar och slaktat femtio kalvar. Det räcker för mig. Jag vill göra något annat."

Året på Edathos är hundranittiofyra standarddygn, vilket hos oss betyder tvåhundrasjuttiotvå dygn. Räkna själv.

Det var så jag lärde mig räkna. Och det var för att jag var så duktig i matematik som Miro tog hand om mig och om hela vår familj. Trodde jag då, i alla fall.

"Så vad –" Den lilla tröttheten när han måste upprepa sig.

"– hade jag tänkt mig? Jag vet inte. Jag tänkte fråga dig."

Han ville hjälpa mig. Han hade sett mig sedan jag var fyra standardår och mina föräldrar knappt vågade ha mig ute ifall jag skulle säga något tokigt. Han visste att jag passade ungefär lika bra här som en fot i en handske.

Och det fanns antagligen inget sätt. Men jag måste ju försöka. Hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag inte försökte? "Man vet aldrig", sade pappa ungefär tre gånger om dagen, "förrän man har provat." "Och då är det för sent!" fyllde Saisa och jag i.

Miro arrangerade om spindelvävarna kring ögonen medan han såg på mig. Jag väntade på domen och grep efter ett halmstrå – det vill säga glaset med vin som han hade bjudit på. Bara något att hålla i. En meningslös uppgift för en orolig hand.

Vinet var förstås alkoholfritt. Vi bodde ju ändå på Edathos.

Jag förde glaset till munnen och världen skälvde.

Spindelvävarna slätades ut när Miro spärrade upp ögonen. Ett tydligt klirrande hördes när glaset skallrade mot mina tänder. Jag ställde snabbt ned glaset och grep efter bordskanten.

Glaset började genast vandra mot bordskanten. På Miros sida promenerade hans glas inåt mot bordets mitt.

Paniken sköljde över mig och jag hann inte tänka mer än "dörröppning" förrän det var över.

Miro lyssnade spänt. Ingenting hördes. Hans rynkor slätades ut igen.

"Man ska gå till en –"

"– dörröppning –"

"– men det vet du redan." Han tog båda glasen och placerade dem exakt mitt på bordet. Jag svalde och försökte göra mig fri från skräcken och illamåendet som alltid kom med skalven. Kanske var det för att min fantasi var ovanligt livlig, men jag såg alltid de mest ohyggliga skräckscener framför mig när marken började ruska på sig: hur hela planeten skakade sönder och föll ut i rymden, eller hur något började brinna och förvandlade hela Vinova till ett inferno.

Jag svalde igen. Han såg tröstande på mig.

"Man lär sig", sade han.

"Det är femte gången", sade jag. "På en planet som är för gammal för att ha jordbävningar. Och ingen vet något?"

"Ingen på Edathos. Och knappast de där forskarna heller."

"’Forskarna’? Knappast."

"Jag hör citattecken", sade Miro.

Det var på restaurangen i byn. Alkohol finns inte på Edathos – ska inte finnas – så männen måste ha haft med sig egen. Eller kanske thlax. Pappa var där med tre andra ur byrådet, de var tvungna att prata om Leander som hade stulit en kalv, så pappa såg alltsammans. Till och med på Edathos, sade han, var scenen på något sätt oundviklig.

Det började oskyldigt. Servitrisen hette Jeana. Hon var bara ett par år äldre än jag och jag kan erkänna nu det jag aldrig skulle ha sagt hemma: att jag hade tittat på henne och tänkt det som kallades Syndiga Tankar. Jag gick två klasser under henne i församlingsskolan och jag såg på mina kamrater att jag inte var ensam. De där blickarna. Korta, diskreta, så att ingen skulle se. Luften som drogs in i korta stötar när hennes röda klänning gled upp nästan till knäna. Tungan över läpparna, någon gång då och då, hos de som glömde sig.

Ibland såg jag det till och med hos någon av lärarna.

Men ingen sade något. Inte ett ord. Alla höll sina tankar för sig själva – de nämnde dem antagligen inte ens i sina böner.

Själv bad jag inte.

Jeana hade alltså gått ut skolan och fått arbete som servitris på restaurangen. Och hon hade oturen att vara där den här kvällen.

Vi hade ju en holoprojektor hemma, även om ingen visste det – utom möjligen Miro. Jag vill inte säga att jag var världsvan men lite förstod jag. Jag kunde se scenen när pappa berättade: Träbänkarna, byborna i sina dammiga kläder, mat och dryck. Jeana, lite mindre dammig i någon färgglad blus och kjol, alltid leende och glad. Och de fyra männen vid ett bord för sig själva. Forskarna. De var också färgklickar i det grå.

Och högljudda. Mer och mer, sade pappa. Och mer och mer intresserade av Jeana. De ropade på henne och beställde. De ropade igen och beställde mer. Pratade med henne. Skämtade med henne.

Jeana skämtade tillbaka. Kanske lite för mycket. De ropade oftare och skämten blev tätare. Mer högljudda. Slippriga. Och till slut, sade pappa, precis när han tänkte säga till dem, så drog en av dem ned Jeana i knät.

Hon kämpade mot men inte särskilt starkt – hur skulle hon veta hur hon skulle bete sig? Och mannen som höll fast henne trodde antagligen att hon inte menade allvar med sitt sprattlande. Så han kysste henne.

Det var då pappa reste sig upp.

Och sen skrek mannen till. Han blödde ur munnen. Jeana hade bitit honom. Han reagerade hårt och slet tag i hennes blusliv. Den tunna blusen revs helt sönder. Jeana hade ingenting under.

Pappa var redan framme vid dem. Han grep mannens hand – han sade att han var säker på att mannen tänkte slå Jeana.

Hon sprang in i köket. Och pappa kastade ut männen. Ensam. "Ni ska vara tacksamma", sade han till dem, "att vi inte hämtar polisen. Ni kunde ha fått sitta i stock i två dygn. Visar ni er här igen så hamnar ni där."

Det känns lite pinsamt att berätta det. Men det fanns en stock i byn. Jag hade sett många sitta i den. I solskenet och hettan, utan vatten.

Forskarna – "forskarna" – körde därifrån, i markjeepen som de hade för sina forskningsresor. Dammet yrde och de såg sig inte om.

Bakom dem stod byborna som grå statyer.

 

 Samvetsmakaren © KG Johansson 2013   www.kgjohansson.se