Omslagsdesign © 2006 Jorun Modén
Foto: Ola Hedin
 

Samael

Jorun Modén

 

I
Sanaga

 

1

 – Ska vi bo här, hos munkarna? frågar Gabriel.

  – De är inte munkar, säger pappa, snarare släktingar. De är som oss.

  – Som mig? frågar Natanael.

I stället för att besvara Natanaels fråga, fortsätter pappa med att berätta för Gabriel, som förstår allt redan, men som inte vill förstå. I synnerhet vill Gabriel inte att pappa ska åka ifrån oss. Pappa är journalist och måste i väg på ett viktigt uppdrag, så viktigt och hemligt är det, att han inte kan berätta för oss om det. Det är i alla fall inte krig där, har han lovat.

  – Ni ska bo här tills jag kommer för att hämta er, säger pappa. Det kommer att bli så spännande för er, något helt annorlunda än London, där allt är grått och betong. Ni ska få gå i skolan här och vara med om äventyr varje dag.

Det han säger låter ju bra, men varför känner jag att han är rädd?

  – Du måste lova mig att se efter dina små bröder Samael, tillägger han.

Pappa ser på mig med en allvarlig blick som är ovanlig för honom, en blick som väger som en tyngd över mitt huvud och mina axlar. Det är jag som är Samael. Ibland kallas jag för Sam och Natanael kallas ofta för Nat, men Gabriel är bara Gabriel. Jag är tolv år, Natanael är elva och Gabriel är bara åtta. Fast jag vet att det är Natanael som pappa är mest orolig för. Han är den som kommer att vara mest ensam. Så kommer det alltid att vara. 

De brukar säga att vi ser så änglalika ut, jag och mina bröder. I och för sig har vi änglanamn, men jag tycker inte alls att vi liknar änglar. Möjligen lillebror, Gabriel, som alla tycker om utan att veta varför. Jag vet, eftersom jag känner honom. Han kan få mig att tro att änglar finns, för han har kvar en nyfödds bottenlösa blick. En blick som kan tolkas både som totalt ovetande och fullständigt vis. Fast inte ens han har vingar och precis som mig och Natanael är han allt annat än guldlockig. Hans hår är ljusgrått, litet silverglänsande, som på vissa gamla människor. Ögonen har också silverfärg. Det ser ut som om det snöar i dem. I Nats ögon finns glesa ekrar. Mina är grönaktiga med tunna linjer som strålar från en svart sol, men i Gabriels finns fallande snöflingor mot ljusa himlar.  Mamma brukade säga att vi är askblonda. Jag antar att det är ett annat ord för gråhåriga. Nu är vi snaggade, mitt hår står rakt upp fastän det är mjukt som fallskärmarna på maskrosbollar. Gabriels snagg har samma färg som en maskrosboll också. Vi är närapå lika skalliga som munkarna och blir väl alldeles vithåriga snart, för solen lyser så starkt här. Stubben känns som päls, säger pappa och kallar oss för sina blonda björnungar. Han smeker mitt huvud på ett sådant sätt att det känns som om han lägger över en massa ansvar på mig.

  – Ta för er av livet medan jag är borta, Sanaga, säger pappa.

Sedan Gabriel föddes brukar pappa säga Sanaga när han pratar om oss alla tre, eller när han ropar på oss. Det tar ju så lång tid att säga Samael, Natanael och Gabriel. Vi använder också det ordet, det låter bra, som en magisk formel. Sa - na - ga!

Ibland säger folk att vi ser ut som tvillingar, jag och Natanael, men det är nog bara för att vi är ungefär lika långa. Nat är till och med lite längre än jag är, fastän han är yngre! Annars är vi inte ett dugg lika. Han är lite mörkare och har lägre ögonbryn. Ögonen är smala, och har samma färg som järn. Det är något som är konstigt med Natanael. En gång frågade jag pappa varför Natanael inte har Ljus. Mamma, pappa, Gabriel och jag har Ljus, men inte Nat. Pappa blev väldigt allvarlig. Han sade att det kanske är något fel på Natanael, att han inte är som oss andra och att jag ska vara väldigt snäll mot honom. Jag måste älska honom ännu mer, för det behöver han. Det kommer inte alls naturligt, som jag känner att det borde göra. Jag vet inte hur jag ska förklara. Ingen skulle kunna gissa att Nat inte är som han ska. Han är både smartare och fysiskt kvickare än många andra barn, men ändå är det något som är galet.

Natanael får inte gå i samma skola som mig och Gabriel, utan ska börja i en liten skola i utkanten av Sheol. Där kommer han att få särskild undervisning, förklarade pappa. Han menar vanlig. Den sorts undervisning som dödliga har. Jag har aldrig träffat Natanael i Ejvaron och det skrämmer mig. Gabriel var där innan han kunde prata ens, som en gnista och sedan fick han mer och mer kontroll. Så var det för mig också en gång. Jag var tvungen att lova pappa att jag ska ta hand om Natanael och det man lovar, det måste man hålla. Om det inte finns något annat sätt, får jag lov att lära mig att älska honom. Jag är mycket envis, det sade alltid mamma, så om jag bestämmer mig för att älska honom, kommer jag också att göra det.

Det är vår första dag här. Pappa har pratat om det i flera dagar, men det känns underligt i alla fall. Vi kan träffas i pappas Psykohet, förstås. Det är inte samma sak som att vara med honom i Tillvaron varje dag, men det är bättre än om vi inte skulle få träffa honom alls. Fast Natanael kan ju inte vara med, han riskerar att bli väldigt ensam bland oss. Inte kan han prata med mamma heller. Hon är död. Än så länge är hon i Ejvaron, fast inte länge till har hon sagt. Jag vet inte hur hon dog. Hon vill inte berätta för mig. Pappa vet, tror jag, men han säger ingenting, han ser bara sammanbiten ut och pratar om annat hela tiden. Sista gången jag såg mamma i Tillvaron, var när hon lämnade oss hos farmor. Vi skulle sova över hos farmor, för pappa och mamma skulle ha en kväll för sig själva. Vad som hände den kvällen vet jag inte, men dagen efter kom pappa och hämtade oss och han var bevakad av två män med Ljus som sa att de är våra vänner, trots att jag aldrig sett dem förut.

Jag är inte rädd, för det får jag inte vara. Gabriel och Nat kan vara rädda eftersom de är yngre, men jag ska se efter dem och då måste jag vara modig. Nej, jag är inte rädd, men mammas död får mig att undra, om det är det farligt att höra till Familjen. Eftersom vanliga människor inte vet om att vi är annorlunda och inte ska veta det heller, har vi ett särskilt namn för oss. Vi kallar oss för Odödliga.

Människorna som bor i fästningen här uppe i bergen ser ut ungefär som munkar, precis som Gabriel sade. Några har rakade huvuden, till och med en del av kvinnorna. Jag gissar att det är praktiskt när man bor ute i öknen. På dagen måste man täcka huvudet med tyg om man vill vara utomhus, annars får man värmeslag i hettan. Tunikorna de bär har samma färger som Sheol, sand och rödbrun jord. Pappa överlämnar oss till en av dem och sedan försvinner han hastigt efter att ha mumlat att vi kommer att få det så bra här, till och med underbart. Jag vet inte vad jag ska tro men jag skulle hellre vilja vara där han är, om det så vore krig och hemskt. Jag hör ljudet av helikoptern som tog oss hit, sanden ryker upp när den lyfter. Helikoptern låter som smatterbanden vi smällde under nyårsnatten för evigheter sedan, eller kanske som kulsprutor. Nat och Gabriel står och tittar mot himlen när den åker iväg. Jag tittar inte men föreställer mig att den blir mindre och mindre tills den ser ut som en insekt innan den försvinner. Det blir tyst.

 Samael © 2006 Jorun Modén


Om författaren:

Jorun Modén är uppvuxen i Östersund och bosatt i Nacka. Hon har studerat i Frankrike, Sverige och England, och har en engelsk B.A. i forntida och medeltida litteratur och språk. I sin debutroman rör hon sig lika obesvärat i Europa och Syriska öknen som i de Odödligas märkliga Psykoheter. Hon är även författare till fackboken "Nära föräldrar" (Tecknade Bilder 2006) samt har varit webbredaktör i London. Besök Joruns hemsida!

Samael utkommer i september 2006.