Kvack och Gluffa

Illustration © 2006 Irmelin Sandman Lilius  

Sagor om förvandlingens lag

―Från djur till människa―

Axel Klinckowström

Utdrag ur kapitel 2: Kvack går i land.

   

Regntiden var förbi och de tunga svartblå molnen, som i långa veckor låtit regnet strömma i strida skurar ned över fräken- och lummerskogarna, hade sakta dragit norrut, för att strömma vidare över andra nejder. Himlen var åter blå, solen sken och uppe i de underliga trädens kronor hördes från alla håll tusentals pipande och gnällande läten från dåtidens insekter, stamfäder till våra dagars cikador och syrsor, alla som bäst i färd med att fira solens återkomst med en vårkonsert efter sin egen smak. Vidare vackert lät det ju inte efter vårt nutida tycke – mest kanske som gnisslet av små osmorda gångjärn eller som då du drar en kork mot en fönsterruta. Men det var i alla fall musik, eller åtminstone menat att vara det, och det bästa som fanns i den vägen på jorden just då, om man undantar vindens sus i träden och bäckarnas sorl, vilket redan då var lika vackert att höra på som nu, fast det var för så orimligt längesedan tillbaka i tiden.

Kvack, lungfiskättlingen, eller vattenödlestamfadern, eller vad man ska kalla honom, låg med halva ryggen ovanför vattnet uppkrupen på en binge flytande sjögräs och lyssnade förstrött på insektsfolkets vårmusik samtidigt som han lade huvudet på sned och av gammal vana kikade upp i luften för att se efter, om där inte händelsevis skulle komma någon jätteslända eller fet, rätvingad kackerlacks-stammoder dimpande ned från höjden – det hade hänt förr, och det som har hänt en gång kan hända igen, och vår vän Kvack var inte den som sa nej till en läckerbit…

Hur det var föll Kvack i tankar, och Kvacks tankar var inte glada, trots solen och värmen och det vackra vädret. Kvack anade dunkelt att det för honom och hans släkte hade kommit en prövningens tid, ett stort elände – nästan lika stort som den gången, då Ming och hans stim tvingades bryta upp och ge sig iväg från bankarna ute i bittersaltfjärden. Till att börja med vad det numera slut med den gamla sköna tryggheten till liv och lem.Vattnet i det stora träskområdet hade fått nya invånare. Var de kommit ifrån visste inte Kvack, och inte jag heller – antagligen hade de väl, alldeles som en gång i forntiden lungfiskfolkets stamfäder och stammödrar, tagit sig upp från havet och vidare fram genom floden ända upp till träsken där den hade sitt ursprung.

Kvack tyckte inte om nykomlingarna och det hade flera orsaker. Framför allt tyckte han inte alls om de stora glupska pansargäddorna, som alldeles som lungfiskfolket själv hade huvudet täckt av hårda benplåtar, men var mycket större och starkare och av en alltför givmild natur (tyckte Kvack) utrustade med skarpa och vassa tänder och en tillhörande matlust, som fick dem att från morgon till kväll ligga på lur efter lungfiskfolket och dess något högre stående avkomlingar, dit Kvack hörde. Som väl var hade de svårt att ta sig fram i de täta undervattenssnårens snärjande virrvarr av alger, vattenmossor och sträfse, men ute i klarvattnet mellan fräkenruggarna var man aldrig säker för dem och den som inte hade ögonen med sig blev förr eller senare borta för alltid, vilket inte var något roligt framtidsperspektiv, allra minst för en högre stående lungfiskättling.

Hur mycket han än ogillade pansargäddornas framfart, fanns det något annat som Kvack tyckte nästan ännu mindre om. I pansargäddornas spår hade det kommit ett slags små fiskar, grönbruna på ryggen och guldglänsande på sidorna, inte mycket större än en spigg och alldeles som våra dagars spigg beväpnade med en hop vassa taggar. Mot lungfiskfolkets angrepp utgjorde taggarna ett gott försvar och den oerfarne nybörjare som i sin okunskap råkat hugga en av de små nykomlingarna gjorde aldrig om det mera. Små som de var, tog de sig utan svårighet fram i de tätaste undervattenssnåren, där de levde av vattenloppor och annat småkryp som lungfiskfolket ratade, när de blivit försigkomna nog för att kunna ta större byten.

Sen Kvacks folk väl fått klart för sig att taggfiskarna inte var något för dem, och de inte heller något för taggfiskarna, upphörde de att bry sig om varandra och levde fredligt tillsammans i skydd av undervattenssnåren. Där förökade sig under tidernas lopp taggfiskarna mer och mer, så att det till slut svärmade av dem vart man än vände blicken. Så långt var allt gott och väl, och  hade kanske kunnat fortsätta vara det i åtminstone tusen år eller mer, om det inte hade varit så att det även bland taggfiskfolket uppstått en som fått en ny idé, och det en som inte var nyttig för Kvack och hans släkte. Taggfiskarna var numera så många att det började bli ont om vattenloppor och småkryp, och en vacker dag kom den jag tänker på att vända sitt intresse till de här och var vid sträfsestänglarnas hårda bladrosetter fastklibbade äggen, Kvacks och hans anförvanters framtidshopp och dyrbaraste skatt. Ett sådant där ägg var inte mycket större än en vattenloppa, dessutom mjukt och utan ben eller skal, besvärliga att tugga. Han som nappade det till sig fann med en avgjort lustbetonad känsla att det smakade i hög grad delikat, vilket inte är att undra på – åtminstone inte för den som har förmånen att veta hur det känns att äta färsk kaviar, som ju inte är något annat än ägg av urgamla fiskar från Volga borta i Ryssland, vilka på något obegripligt sätt lyckats undgå förvandlingens lag.

Taggfisksnillet – som var en läckergom alldeles som Kvack – förstod att han gjort en för dåtida förhållanden betydande upptäckt och var inte sen att göra om experimentet, vilket ännu en gång alldeles som förut utföll till hans fullkomliga belåtenhet. Härmed var isen bruten och taggfiskgeniet skyndade sig – alldeles som en gång i tiden Ming och hans ättling Tass – att lära ut den nya konsten åt hela sitt stim. Verkningarna av de små taggfiskarnas ändrade matvanor dröjde inte att visa sig. Stackars Kvack och hans släkte tvingades med sorg i hjärtat att se hur de på sträfserosetterna fastklibbade romkornen, som honorna anförtrott i deras vård, försvann ett efter ett utan att det lyckades dem att komma underfund med vart de tog vägen.

Ännu så länge var det utom Kvack nog ingen av alla de många sörjande familjefäderna som kommit hemligheten på spåren, men Kvack, som i likhet med hans stamfäder Ming och Tass – för att inte tala om det kaviarätande taggfisksnillet – var ett litet stycke före sin tid, hade haft ögonen med sig och lyckats överraska en av tjuvarna på bar gärning. Från och med nu visste Kvack var skon klämde, men mer var det inte heller. Kvicka och närvarande överallt som taggfiskpatrasket var, märkte stackars Kvack snart att han var maktlös mot plundrandet. Han kunde inte gärna vara på mer än ett ställe i taget – det kan som bekant ingen – och bara han vände ryggen till för att köra iväg en av äggtjuvarna, vips var en annan framme på något annat ställe och nöp till sig ett av de allt fåtaligare äggen i sträfserosetternas bladveck.

Vid den lektidens slut var stackars Kvack utan avkomma för året och nu, när det åter var dags för lek och äggläggning, anade han att det skulle gå lika illa igen, om han inte lyckades hitta på något nytt okänt knep. Just dit och inte längre hade Kvack kommit i sina funderingar, när han plötsligt spratt till och förstod att det var fara å färde. Utan att han lagt märke till det, upptagen som han var av sina dystra tankar, hade den lilla sjögräsbingen han låg på råkat driva iväg från vattenväxtsnårets kant långt ut på klarvattnet. Märkte Kvack ingenting, så var där däremot en annan som gjorde det så mycket mer, och denna andra var ingen mindre än gamla Gluffa, pansargäddornas vördade åldermor och regent. Gluffa var gammal, till och med för en pansargädda, säkert ett par hundra år, om inte mer, grov över ryggen som en trädstock med den pansarfjälliga huden bevuxen med alger skiftande i brungrönt och svartbrunt. Då Gluffa låg på lur med halva kroppen dold inne i en av fräkenbingarna, var hon nästan omöjlig att skilja från en gammal flytande murken ormbunk- eller lummerträdstam övervuxen av alger och mossor. Kvack hade sett henne sen en god stund tillbaka utan att tänka på, upptagen som han var av andra funderingar, att det kunde vara något annat och farligare än en vanlig flytande trädstam – det fanns gott om sådana i träskvattnet. Hade Kvack sett sig bättre för, skulle han lagt märke till att trädstammen rörde sig sakta och försiktigt längs fräkenruggens bryn tills den kom mitt emellan ruggen och gräsbingen som drev på klarvattnet, och då…

Kvack såg med ens den murkna stammen skjuta fart, rakt åt hans håll, så att det stod ett forsande kölvatten bakom den, samtidigt som ett par kalla, lystna fiskögon och en grinande gäddkäft fick honom att förstå vad klockan var slagen. I nästa sekund var Kvack ute i vattnet och den vilda jakten igång! Gluffa for rätt genom gräsbingen, så att stänglar och algblad flög iväg åt höger och vänster, och så vidare som en stormby, lysten att döda. Bogsvallet skummade högt kring gällocken och den breda stjärten arbetade som en propeller, medan stackars Kvack, halvt skrämd från vettet, ålade iväg som en jagad snok med de små späda lemmarna tryckta tätt intill kroppen. Kvack förstod att det inte var att tänka på att, som han helst hade velat, söka skydd  inne i fräkenruggarnas säkra hägn. Den vägen var spärrad av fienden och försökte han ta en omväg åt endera hållet skulle Gluffa genskjuta honom innan han hunnit halvvägs. Kvack visste mer än väl att Gluffa, träsknejdens fasa, sam minst dubbelt så fort som han, om inte mer, och förstod att han var förlorad om det inte hände ett underverk, och det är med underverk som med goda idéer: de är nästan lika sällsynta som ädelstenen Koh-i-noor.

Rakt i hans väg, på andra sidan om klarvattnet, låg en blöt, långsluttande lerbank och utan att tänka efter vart det i hastigheten bar hän, satte Kvack full fräs rakt emot lerbanken med en fart som fick honom att fara upp minst en halv meter på den blöta slemmiga leran. Det var sannerligen i sista sekunden! Kvack hörde Gluffas käkar smälla igen bakom sig och hade en kuslig känsla av att det inte var långt mellan gäddtrynet och hans egen högst viktiga stjärtspets. Kvack ålade och slingrade iväg för brinnande livet, kavade med framhänderna, sköt på med bakhänderna, såg sig om och förstod att han var i säkerhet. En blick räckte för att få honom att begripa att förföljaren var ute ur leken. Gluffa var inte skapad som Kvack: hon kunde varken åla eller ringla, hade inga händer att kravla med, bara stora fenor gjorda att simma med och till ingen nytta utom i vattnet. Och, värst av allt, Gluffa hade aldrig lärt sig konsten att andas med simblåsan, som Ming hade lärt sitt folk och som de och deras ättlingar övat på så länge, att deras simblåsor ändrat form och blivit liksom svampiga och fulla av blåsor och veck så att de liknade riktiga lungor, minst lika användbara som gälarna när det gällde att friska upp blodet med syre.

Gluffa, som var en riktig äkta fisk, utan annat än gälar att ta till, kände sig allt annat än väl till mods, sen hon driven av blind jaktiver farit upp på lerbanken tätt i hälarna på den för livet flyende Kvack. Dels var hon så stor och tung att leran gav efter för hennes tyngd och dels kunde hon inte andas i luften. Det kändes lika hemskt för Gluffa som det skulle gjort för dig eller mig om någon skulle ta oss i nacken och trycka ned oss under vattnet och att det inte känns vidare behagligt, är något du kanske har reda på av egen erfarenhet. Gluffa, som kände att hon råkat i trångmål, hade med ens glömt bort både jakten och Kvack och hade bara en enda längtan i livet, och det var att komma tillbaka ner i vattnet innan hon drunknade – det kan låta litet konstigt, det medges, men som du nog vet, är det så, att fiskar, som bara har gälar att andas med, drunknar i luft alldeles precis som du och jag, som bara har lungor, drunknar i vatten. Kvack, som var lycklig nog att ha både gälar och lungor, behövde varken vara rädd för att drunkna i luft eller vatten så länge det fanns syrgas att tillgå på endera hållet.

I det första häpna ögonblicket låg Gluffa orörlig, halvt begraven i leran, häpet stirrande omkring sig med stora oförstående fiskögon, som om hon inte haft något klart begrepp om vad som hänt och hur hon kommit dit där hon var. I nästa minut var dödsångesten över henne. Gluffa kände att hon höll på att kvävas, slog vilt omkring sig med den starka stjärten och vräkte och välte sig hit och dit så att vatten och lervälling stänkte högt upp i luften. Som det nu föll sig så väl att lerbanken sluttade ner mot vattnet, lyckades den stora rovfisken rätt som det var välta sig ut i vattnet igen, och när det var gjort dröjde det inte länge innan hon försvann utom synhåll. Gamla Gluffa hade, för en tid åtminstone, fått nog av både lerbankar och lungfiskättlingar och for iväg som ett brungrönt streck, fast besluten att fortast möjligt söka upp andra jaktmarker.

Kvack låg kvar där han låg och drog en lättnadens suck – ett nöje han kände att han kunde kosta på sig eftersom han hade lungor…

Och nu, min vän, kommer jag till det underligaste i hela den här sagan: det att Kvack, sen han sett Gluffa fara iväg som om hon hade haft alla ytterhavets bläckfiskar, jättevattenskorpioner, pansarhajar och andra farliga vidunder i sitt kölvatten, inte störtade huvudstupa ner i vattnet för att söka sig tillbaka till fräkenruggarnas och undervattenssnårens trygga tillflyktsort, utan stannade kvar där han var.

Att en fisk råkar ut för olyckan att vid ett oförsiktigt språng hamna på det torra, där han strängt taget inte har något att göra, är inget ovanligt. Det händer allt emellanåt den dag som idag är och hände allt emellanåt på Kvack lungfiskättlingens tid. För den som råkar så illa ut finns det bara en utväg och det är att så fort som möjligt göra som Gluffa och försöka ta sig tillbaka ner i vattnet igen – det är den enda räddningen – och även Kvacks släktingar bland lungfiskfolket hade om de någon gång råkat ut för ett sådant äventyr aldrig haft någon annan tanke än att fortast möjligt ta sig tillbaka i det våta dit de hörde.

Och ändå stannade Kvack kvar där han var och ögonblicket då han gjorde det och lade band på instinkten som drev honom att följa Gluffas exempel var, utan att vare sig Kvack eller någon annan hade en aning om det, ett viktigt ögonblick i de jordiska varelsernas historia. Även om Kvack gjort som han först ville och kastat sig huvudstupa i vattnet, skulle ganska säkert förr eller senare det fasta landet blivit bebott av större varelser. Kanske inte just av lungfiskfolkets ättlingar, fast även det är möjligt. Kanske insektsfolket hade tagit ledningen och då hade världen kanske fått se trollsländor stora som örnar kretsa i skyn och jaga humlor stora som rapphöns. Eller också kanske spindlar eller myror hade utvecklats till människostorlek och människosnille, lärt sig att göra Agni, gnidelden, till sin tjänare och skapat sig verktyg och redskap. En sak är i alla fall säker: hade inte Kvack stannat där han var, hade det aldrig blivit precis som nu, varken för dig eller mig eller någon annan av jordens otaliga fyrfotade eller tvåfotade landinvånare…


Axel Klinckowström född 24 december 1867 i Darmstadt Hessen död 12 maj 1936 i Stafsund, Ekerö, svensk zoolog och författare. Bland mycket annat stor hundvän och myntade uttrycket "Kommer kallad men ej strax ty född till slav är ingen tax!". Far till Tora Dardel, som var gift med konstnären Nils Dardel.