Omslagsbild © 2013 Daga Wennerström

Den stora planeträddningen

Kjell E. Genberg

 

Kapitel 2

Jonathan blev alldeles tyst en liten stund och bara stirrade på Jenny. Sedan fick han talförmågan tillbaka:

– Det var märkvärdigt! Rymdvarelser som behöver hjälp. Jag måste svara dem … Få se nu... Om jag vänder dechiffreringsprogrammet så att jag kan skriva in på svenska och få orden förvandlade till deras sifferserier så borde det fungera. Det är i vart fall värt ett försök.

Jonathans fingrar började skriva in kommandon på tangentbordet. Det gick så snabbt att Jenny inte alls kunde följa med.

– Så där ja, sa han till sist. Nu skriver jag: "Meddelandet uppfattat nere på Jorden, planeten Tellus. Vad kan jag hjälpa er med?" Sen trycker jag på den här knappen och skickar iväg mitt svar genom modemet.

Jenny tyckte inte att det hände någonting alls.

– Är det här allvar, Jonathan, sa hon med en fnysning. Jag tror att du bara driver med mig. Jag ser bara en blipp som blinkar på skärmen.

– Nej, jag driver inte med dig, Jenny, svarade hennes bror. Och det här kan ta tid. Vi vet ju inte hur långt borta de är.

De väntade i mer än en kvart. Jenny hade alldeles glömt bort att hon gått hem för att hon var hungrig. Plötsligt dök det upp en massa siffror på skärmen igen.

– Du... det börjar komma ett svar, flämtade Jenny.

Jonathan satte igång chifferprogrammet åt rätt håll. Medan han hukade sig ner läste Jenny över hans axel:

– Det står att de måste komma till jorden för att vi har någonting som de behöver för att kunna överleva. Vad kan det vara, månntro?

– Ingen aning, men jag svarar väl... Så här: "Ni är välkomna att landa med ert skepp". Så sänder jag meddelandet. Hoppsan! Nu kommer svaret med detsamma. De har tydligen pejlat in min dator... Vad står det? "Kan inte landa då vi saknar ordentliga kartor över er planet. Men vi kan skicka en man med hjälp av... diagonalintegrator". Det måste jag svara på. "Vad är en diagonalintegrator?"

Skärmen släcktes snabbt och så kom ett nytt förklarande meddelande.

"En maskin som kan förflytta karmelianer över långa avstånd. Vi skickar en ritning."

– Starta skrivaren, Jenny, sa Jonathan upphetsat. Jag måste få ritningen på papper.

Hon höll på att snava över alla sladdarna på golvet i broderns rum, men höll balansen och tryckte på knappen som startade laserskrivaren. Den surrade lite innan den var varm nog att komma igång men sedan sögs ett papper in mellan valsarna och tio sekunder senare låg det första papperet klart.

– Den ser svår ut, sa Jenny. Nåt sånt kan vi aldrig klara av att bygga!

– Vi? svarade Jonathan.

– Javisst, sa Jenny. Jag är väl med om det här lika mycket som du, fast datorn råkar vara din!

– Det var inte så jag menade heller. Klart att vi ska hjälpas åt. Men det ser svårt ut. Vad liknar det egentligen?

Hon tittade noga.

– Jag tycker det ser ut som baksidan på ett kylskåp. Du har väl sett de där som någon idiot slängt i slänten vid landsvägen.

– Det har du alldeles rätt i, svarade Jonathan. Vi kollar med kylskåpet i köket.

De skyndade nerför trappan och kom in i köket. Det var inte svårt att dra ut kylskåpet från dess plats. Mamma hade bestämt att de skulle ha ett kylskåp med små hjul så att det var lätt att dammsuga på baksidan. Jenny och Jonathan trängde sig in bakom skåpet och jämförde med papperet som hade ritningen från rymden.

– Ja, titta, sa Jenny. Det stämmer med nästan alla prylar på kylskåpet...

Jonathan blev arg och knölade ihop skrivarpapperet.

– Då kan vi strunta i det här, sa han ilsket. Det är någon som sitter vid en annan dator någonstans och driver med oss.

Men Jenny var inte övertygad om det.

– Jag tycker att vi ska kolla själva, bestämde hon. Om vi gör som det står i anvisningarna på ritningen så får vi se vad som händer. Jag hämtar lödkolven.

Den låg bland pappas alla oanvända grejor i garaget. Hon skyndade tillbaka och sedan tog hon kommandot. Jonathan blev lite förvirrad, men bråkade inte.

– Här! sa Jenny och räckte honom lödkolven sedan hon kopplat den till väggkontakten. Följ nu bara ritningen. Om vi tar bort den ledningen helt och sedan kopplar ihop de här två så blir det precis som på meddelandet från rymden och jag tror ändå att man kan förvara mat i kylskåpet. Och skulle det inte funka så får vi väl...

Hon sa inget mer. Jonathan fick aldrig veta vad de skulle göra om det inte funkade. Han tyckte att hon pladdrade för mycket, men gjorde ändå som hon sa.

– ...så där ja, nu verkar allting vara klart, sa Jenny till sist. Nu kan vi ställa undan verktygen och slå på strömmen igen. Så fort den får elektricitet ska den fungera som en diagonalintegrator.

Hon kröp in bakom kylskåpet och tryckte in proppen i vägguttaget. Kylskåpet började brumma. Varken hon eller Jonathan hörde köksdörren öppnas, inte heller märkte de fotstegen på golvet. Men när de skjutit in kylskåpet mot väggen igen uppfattade de en harkling.

– Hej, ungar! Vad har ni för er? sa pappa.

Jonathan reste sig häftigt och snurrade runt.

– Inget särskilt alls, svarade han. Vi har bara fixat några småsaker.

Pappa skrattade.

– Och de har förstås med datorn att göra, sa han och trodde att han var lustig.

– Just det! svarade Jenny snabbt. Det var en sak som Jonathan inte klarade av, så jag måste hjälpa honom.

Pappa nickade. Sedan sträckte han på sig.

– Ja, jag tänkte bara ta mig en macka, förklarade han. Jag har legat i hängmattan och läst och så blev jag lite sugen.

Han öppnade kylskåpet, knäade lite för att se var smöret fanns.

Sedan blev han alldeles blek, rätade på sig och backade ett par steg. Kylskåpsdörren gled igen. Det syntes tydligt att han blivit rädd. Det blev Jenny också när hon märkte hur han darrade.

– Vad är det, pappa? frågade hon.

Pappa andades djupt några gånger.

– Jag undrar om jag är riktigt frisk, sa han sedan. Jag tyckte precis att det satt ett litet svart, krulligt monster bredvid osten! Usch, jag är nog överansträngd. Jag får titta igen!

Han öppnade kylskåpet igen. Sedan skakade han bekymrat på huvudet.

– Puh! Det var väl det jag trodde! Jag såg i syne. Hmm... inte visste jag att vi hade två bitar dansk grönmögelost... och alldeles likadana dessutom. Nej, nu försvann aptiten också. Lika bra det, för er mamma tjatar hela tiden på mig att jag måste banta. Det är nog säkrast att jag återgår till hängmattan utan macka.

Pappa hade svettpärlor i pannan när han lämnade köket. De kunde höra dörren till altanen slå igen.

– Så konstig han blev, sa Jonathan.

– Ja. Vad tror du han såg? undrade Jenny.

– Vi tittar väl efter! bestämde Jonathan och glodde in i kylskåpet. Nej, här finns ingenting!

Han skulle just stänga kylskåpsdörren när den ena grönmögelosten, den som låg närmast tuben med Kalles kaviar, rörde på sig.

– Var det du som kontaktade oss med en dator?

 

 Den stora planeträddningen © Kjell E. Genberg 2013   www.keg.se