Omslagsbild © 2010 Helena Östlund

Flykten från Nova

Helena Östlund

 

1

De har placerat mig i en kal cell utan fönster.

Min dag börjar när lamporna i taket tänds klockan sju på morgonen och slutar när de släcks klockan tio på kvällen. Ljuset från dem har en märklig blåaktig ton. Inte alls som solljuset utanför som lyser tjugofyra timmar om dygnet. Det blir mycket energi för våra solceller. Men jag bryr mig inte.

Jag sitter mest och skriver på min fickdator, min gamla dagbok, som jag märkligt nog fick behålla. Jag skriver mängder, sida upp och sida ner.

Varje dag försöker jag skicka ett meddelande till Boi, som är min bästa vän utanför, utan att egentligen tro att det ska lyckas.

De har säkrat alla mina tillhörigheter. Jag får inte ha någon kontakt med yttervärlden, eftersom det skulle uppröra mig.

Jag måste skyddas, säger de.

Jag är trygg här, säger de.

Jag vet att de ljuger. De låtsas tro på det jag säger, bara för att jag ska hålla mig lugn. Doktor Steiger nickar och ler och nickar och ler. Lyssnar hon ens på mig?

– Du kommer att dö snart, säger jag. Alla kommer att dö.

Hon nickar och ler.

Det finns bara en enda sak som är bra med den här cellen och det är att dörren till den är låst.

Jag drömmer att jag är på jorden, tillsammans med Boi.

Men det här är Nova, rymdkolonin.

Jag föddes här.

Jag var lite av en sensation och bilderna av mig som nyfödd sågs av hela världen.

Jag var "Rymdbabyn".

Stella "Rymdbabyn" Takanashi.

Det är fjorton år sen.

Mamma är oerhört stolt över sin bedrift, både över mig och Nova, som hon var med och byggde.

Nova är ett experiment.

För ungefär tjugo år sen styrdes en asteroid ner i omloppsbana runt jorden, där den borrades ur för att i framtiden kunna härbärgera ett samhälle.

Nu befinner sig Nova ute i rymden och bebos av ungefär 20 000 människor, mest forskare, rymdingenjörer, astronauter och deras familjer. Vi är självförsörjande energimässigt, och producerar syre samt återanvänder vatten. Vi har simulerad gravitation, och en egen sorts atmosfär som kallas novosfär. Det är en oerhört avancerad rymdteknologi som ligger bakom vår existens här, men jag är inte särskilt intresserad av den.

Jag tycker Nova mest påminner om någon sorts absurd galleria med alla de hissar, rullband och tunnlar som löper kors och tvärs över varandra och förbinder våra lägenheter med laboratorium, skolor och andra offentliga inrättningar.

Hur vet jag hur en galleria ser ut?

Jag vet hur allting ser ut på jorden. Det hör till vår allmänbildning. I skolan har vi plöjt igenom mängder av dokumentärer, teveserier och spelfilmer från tjugohundratalets början och framåt, ända sen kindergarten. Jag är dessutom intresserad av populärkultur till skillnad från mina klasskamrater på Octa high. För dem är det bara vetenskapen som betyder någonting. De allra flesta har siktet inställt på minst en masterexamen på University of Nova för att sen glänsa med sin kunskap och sina unika erfarenheter i kontakt med jorden.

Människan är på väg att erövra universum.

Mamma säger det ofta, och varje gång låter hon lika upphetsad. Det är som om hennes högsta dröm, att få bo i rymden, har gått i uppfyllelse. Jag kan inte förstå det. För mig är det som vanligt. För mig är Nova tristess. Och universum det oändliga intet.

Jag tänker på jordens stora städer: New York, Tokyo och London. Haven, bergen och skogarna. Och alla djur!

Jag har aldrig sett ett djur i verkligheten.

Jag känner så starkt att det är på jorden jag hör hemma, fast jag aldrig har varit där annat än i mina tankar och drömmar.

I jämförelse med Nova är jorden en farlig plats med oberäkneligt klimat och naturkatastrofer.

Den är smutsig trots alla ansträngningar som gjorts för att filtrera och rena luft, jord och vatten. Sen ozonskiktet, som skulle tätas med en konstgjord gas. Det fungerade, men gasen blev giftig när den reagerade med något annat ämne, jag minns inte vad.

Och efter det atomvintern och problemet med ozonskiktet löstes med ens.

De flesta som bor på Nova gillar att diskutera jordens undergång. Det får dem att känna sig så mycket bättre än alla de som är kvar.

Det är som om vi har blivit en annan sorts människa, en mycket mer intelligent och bättre människa.

På jorden kallar de oss nover.

Mamma säger att vi är privilegierade.

Vi är så olika, mamma och jag.

Yoko Takanashi är forskare och rymdingenjör. Hon konstruerade och ritade Nova tillsammans med ett tjugotal andra experter. För henne är det mesta siffror, formler och logik. Hon har alltid ett svar. Det finns alltid en lösning.

Var det därför hon fick en dotter som är som jag?

Mamma förstår sig inte på mig, lika lite som jag förstår mig på henne. Men vi älskar varandra. Jag älskar åtminstone henne. Jo, hon har sagt det en gång. Den dagen jag fördes till den här cellen, då sa hon:

– Det är för att jag älskar dig, Stella. Det är för ditt bästa.

Men jag var inte riktigt klar den dagen. Jag hade feber, så kanske minns jag fel. Jag kan egentligen inte tänka mig att mamma skulle använda ett sådant ord.

Hon besöker mig i alla fall en gång i veckan.

Inte mer, eftersom hennes närvaro påverkar mig så starkt.

Jag vet vad Doktor Steiger har givit mig för diagnos, men den stämmer inte. I min fil står det att jag ska ha fått en psykos som jag fortfarande är inne i.

Enligt Doktor Steiger är det som jag har upplevt inte sant.

Jag lider av vanföreställningar och storhetsvansinne.

– Det är dina känslor som får dig ur balans, säger mamma när hon är här. Det går upp och det går ner. Men det är fullkomligt normalt i din ålder. Det går över. Du får inte ta det så allvarligt.

Jag vågar inte säga det, men det är inte normalt.

Någon bor i min kropp.

Jag har alltid känt det.

Nej, inte känt, utan vetat om det.

Så länge jag kan minnas.

En varm ström genom kroppen som inte är jag utan någonting annat, någonting mycket större än jag själv. Och lika starkt har jag vetat att den kraften måste hållas hemlig.

När jag var liten tog jag upp det med mamma en gång, men det tror jag inte att hon minns. Det var bara den gången.

Jag var fem år och satt vid frukostbordet med en tetra vitamindryck och en fiberkompakt med endorfiner.

Det var samma morgon som tredje världskriget hade brutit ut på jorden. När jag vaknade hade mamma bett mig att komma till fönstret och titta.

Planeten såg väldigt annorlunda ut den här morgonen.

Vi kunde se effekten av atombombernas nedslag ända hit. Det låg en hinna av stoft i atmosfären som täckte nästan en tredjedel av jordklotet. Då kände jag mer än någonsin närvaron av det där stora och varma inom mig. Det som inte är jag, men ändå jag.

Och det andra, det mörka som är ute efter mig.

Jag var tvungen att sätta mig ned.

Mamma dukade undan frukosten och jag sa:

– Det är Zorachs fel.

– Vadå?

– Zorach letar efter Aisla. Han har alltid gjort det. Så blir han arg eftersom han aldrig hittar mig. Det är då han gör dumma saker.

– Vad pratar du om, gumman? Skynda dig nu så att vi kan komma iväg.

Mamma tittade på nyheterna och gjorde sig i ordning samtidigt som vi pratade. Hon var uppe i varv. Kanske hade hon inte ens lyssnat.

Zorach och Aisla.

Det var först när jag sa namnen högt, just den där morgonen, som jag visste att de hette så. I alla de drömmar jag ditintills haft, hade de varit namnlösa.

De två krafterna.

Efter det kallade jag mig själv Aisla i min dagbok. Jag gör det fortfarande ibland, fast jag vet att det är farligt. Doktor Steiger kan när som helst beslagta datorn. Jag får inte ens ha något så banalt som en hårnål i min ägo. Doktor Steiger menar att jag är självmordsbenägen.

Skulle jag ta livet av mig med en hårnål?

Det är en absurd idé, när allt jag gör är att försöka överleva.

Jag måste överleva Zorach.

Han får inte hitta mig.



 Flykten från Nova © Helena Östlund 2010   www.helenaostlund.com