Omslag: Cecilia Wennerström

Necopia

KJ Larsson

 

Ur kapitel 1.

. . . . . . .

Busstationen såg mest ut som ett skjul och vårsolen strålade in mellan gliporna i det gamla virket. Jag steg in med min rullväska. Det luktade ingrodd svett och billig tobak. Den enda som syntes till var en gråhårig herre som satt och blundade bakom en biljettlucka. Han vaknade till när han fick syn på mig och gäspade sömndrucket. Beslutsamt tog jag några steg över det dammiga golvet mot luckan.

”En biljett till Necopia tack.”

Mannen lutade huvudet bakåt och plirade genom läsglasögonen.

”Necopia? Nej, någon sådan biljett har jag inte.”

Med ett gulnat finger knackade han på glasrutan för att göra mig uppmärksam på en lista som informerade om vilka destinationer som kunde nås från bussterminalen. Och mycket riktigt fanns där inga bussar som gick till Necopia.

”Inte? Men finns det någon annan busstation jag kan åka ifrån? Eller tågstation.”

”Du kan köpa en biljett till Leden”, sa han, sträckte på överkroppen, rullade med stolen till en hylla bakom, plockade ned en bunt papper och började bläddra. ”Sedan får du byta till tåg. Mot Otium tror jag bestämt. Där du hoppar på … Eller nej, vänta nu … jo, ett tåg mot Bulten. När du är framme där tror jag att du kan byta till ett tåg mot Necopia.”

Han rullade tillbaka till luckan och kikade upp på mig med ögonlocken slutna till hälften.

”Tror?”

”Ja, det är inte helt lätt att läsa de här tidtabellerna.”

Jag sträckte in en hand.

”Får jag kika i dem?”

Den gamle tittade skeptiskt på min utsträckta arm. En tom kaffekopp stod på bordet bredvid honom. Den såg ut att aldrig ha blivit diskad. Han greppade koppen och reste sig för att fylla på med nytt kaffe ur en termos.

”Du får lita på mig. Det är bara jag som har behörighet att titta i dem”, sa han med ryggen vänd mot mig medan han skruvade upp termosen.

En sur och unken doft letade sig ut genom luckan, vilket fick mig att rynka på näsan.

”Kanske kan du göra ett undantag?”

Han vände sig om, spärrade upp ögonen och gapade.

”Undantag? Varför skulle jag göra ett sådant helt plötsligt?”

Jag drog tillbaka handen. Mannen kliade sig i håret, satte sig i stolen och tog en klunk kaffe. Ansiktet drog ihop sig och han suckade djupt när han ställde koppen på bordet.

”Då köper jag en biljett till Leden.”

Med pannan i djupa veck hostade han och tittade på mig med vattniga ögon. ”Du ska veta att bussen inte går förrän klockan åtta.”

På väggen bakom fanns ett urverk som visade halv två.

”Okej. Men jag tar ändå en biljett. Tack.”

”Jaja … som du vill”, muttrade han och började rota i en låda. ”Två hundra kostar den.”

Jag tog fram plånboken och gav honom två skrynkliga hundralappar.

”Hur lång tid tar det till … vad hette det nu …”

”Leden. Vet inte riktigt. Jag har aldrig åkt någonstans.”

Antagligen hade han aldrig varit utanför den lilla box han satt i, tänkte jag.

”Vad heter du?”

”Ossian Lambin.”

Med en röd bläckpenna skrev han mitt namn på biljetten och räckte över den med skakig hand.

”Så det var du som bodde i Tyras hus.”

Jag nickade.

”Hela byn har undrat vem du är. Vi vet inte varför du kom, och inte varför du åker.”

”Nej, jag har inte varit så sällskaplig. Jag kom för att finna lugn och ro, och åker av samma anledning. Jag har lite att reda upp. Saker som hänt för länge sedan.”

Gubben sänkte axlarna, skakade huvudet och smackade med munnen, som om han tyckte mitt beteende var synnerligen olämpligt.

”Man ska inte ge sig av. Och inte älta gammalt groll. Ni ungdomar begriper inte det.”

Det var roande att bli kallad ungdom vid trettiofem. Jag log matt.

”Varför utsätta sig för risker? Varför hålla på och ifrågasätta tillvaron när man har det så bra? Det går inte att fly till något bättre. Nej, jag blir kvar här tills jag dör. Jag har hört så mycket elände av folk som reser”, fortsatte han.

”Okej, tack ska du ha i alla fall.”  

Jag viftade med biljetten åt honom och satte mig på en hård träbänk. Biljettförsäljaren stirrade på mig med fårad panna. Emellanåt ruskade han på kalufsen och muttrade något ohörbart.

 

 Necopia © KJ Larsson 2015   www.kjlarsson.se