Omslagsbild: Gunilla Dahlblom
Modell: Maria Nystedt

Lisa och de Andra

KG Johansson

1

– Stäng fönstret!

Lisa lydde motvilligt. Bilen var varm och kvalmig och hon trivdes inte alls. Det hade varit så skönt att känna fartvinden mot underarmen och handen, och när hon höll armen i en viss vinkel hade det svala luftdraget böjt av precis så att det kylde av henne i ansiktet.

Nu var det slut på det. Vindbruset slutade tvärt när det öppna fönstret stängdes. Lisas mamma vände sig framåt igen. Lisa hann se att Affe – hennes mamma ville kallas så – var lika svettig och varm som Lisa själv. Så varför kunde de inte ha fönstret öppet?

Lisas moderiktiga byxor klibbade fast i baksätet.

– Hur långt är det kvar nu? frågade hon.

Ingen svarade. Det gick några sekunder.

– Hur långt är det kvar? frågade Lisa igen.

Hennes pappa rörde oroligt på sig. Hans vita skjorta började bli skrynklig. Lisa såg att han hade svettfläckar på ryggen.

– Fyrtio mil ungefär, skulle jag tro, sa Lisas pappa tveksamt.

Lisas pappa hette Gustaf och mådde inte riktigt bra.

– Fyrtio? sa Affe irriterat. Vi måste ha kört över femtio mil redan. Det kan aldrig vara så långt kvar.

– Det kan det visst! sa Gustaf och vände genast taggarna utåt. Det tog ju flera timmar innan somliga var färdiga att åka –

Affe ändrade sig plötsligt. Lisa kunde nästan känna hur hennes mamma bet sig i läppen och svalde en syrlig kommentar.

– Nej, sa Affe i stället. Du kanske har rätt. Det kanske är fyrtio mil kvar.

Lisa ryckte på axlarna och såg ut genom bilfönstret. Fyrtio mil. Hon tyckte också att det måste vara mindre än så. Men även om det bara var tjugo mil kvar så betydde det flera timmars körning. Vägarna var smala här uppe. Och långa, tänkte hon bistert. Tallarna stod i oändliga rader bakom de smala dikena. Det var sex timmar sedan de gav sig av hemifrån, och Lisa tyckte att hon hade stirrat på tallar oavbrutet sedan dess.

Lisa flyttade på sig en aning så att hon kunde se sig själv i backspegeln utanför bilens framdörr. Ett svettigt ansikte stirrade tomt tillbaka på henne. Lisa gjorde en grimas. De blå ögonen var livlösa. Hennes bruna hår låg klistrat mot huvudet. Hon längtade efter en dusch.

Vilken sommar det skulle bli. Sjuttio mil borta från allting. Ensam i något gammalt ruckel till sommarstuga, utan kompisar och utan någonting att göra. Bara för att hennes pappa inte mådde bra. Det var orättvist. Ingen hade frågat Lisa om hur hon mådde. Lisa tänkte på alla saker som hon och Helena hade planerat att göra under sommaren. Discot på midsommar. Gå och fika tillsammans med Pontus och Martin. Gå på bio, åka och bada eller bara ligga i solen. Sådant som skulle bli helt meningslöst i … Sikträsk, var det visst det hette.

Sikträsk. Namnet berättade ju verkligen allt. Ett träsk. Det fanns garanterat ingen bio på flera mils håll. Och inget fik. Och ingen Pontus och Martin …

Lisa blundade och dagdrömde. Hon tänkte på hur hon och Helena satt i backen ovanför skolan. I likadana kläder, bägge med böljande hårsvall, Lisas bruna och Helenas kolsvarta färgade. Det var inte bara Pontus och Martin som brukade titta lite extra på dem när de satt i backen. Och visst såg Pontus gärna lite extra på Lisa … även om hon inte hade någon ring i näsan, som Helena …

Jag borde ha bett om att få pierca näsan, tänkte Lisa för hundrade gången. Sedan Helena satte den lilla ringen i sin vänstra näsvinge hade hon blivit mer intressant för hela skolan. Lisa och Helena hade bestämt att de skulle fråga sina föräldrar. Dagen efter hade Helena hoppat av glädje för att hon hade fått ja. Lisa hade tittat ner i marken.

– Du då? hade Helena sagt till slut.

Lisa skakade på huvudet.

– Fick du inte?

Lisa ryckte på axlarna och sa ingenting.

Hon hade inte klarat att berätta för Helena att hon inte ens hade vågat fråga. Lisa hade känt på sig hur upprörda hennes föräldrar skulle bli av en sådan fråga. Hon valde att låta bli.

Det var verkligen hett och obehagligt i bilen. Lisa skruvade på sig i det kvalmiga baksätet. Fusklädret på sätet sög fast i låren på henne och brände genom de tunna byxorna. Hon önskade att hon hade tagit en klänning i stället. Då hade hon kanske svettats mindre.

Det var så typiskt. Hon hade varit på så dåligt humör på morgonen att hon inte hade tänkt på vilka kläder hon borde ta. Till slut blev det de här byxorna. Hennes favoriter – de var svarta och satt hur snyggt som helst. Men de var verkligen inte svala. Så typiskt. Hon kunde aldrig göra något rätt … Hon klarade inte ens att fråga sina föräldrar om hon fick pierca sig …

– Det var det värsta jag har sett! hade Affe utropat om Helenas ring. Det var det värsta jag har sett! Det är skönt att du i alla fall inte håller på med sådana där tokigheter, Lisa. Jag säger då det. Hon har inte ens fyllt fjorton än –

Men hon HAR en ring i näsan, tänkte Lisa. För hon vågade fråga.

Jag vågade inte ens fråga.

Lisa öppnade ögonen och stirrade ut mot tallarna igen. Det här gick inte. Hon skulle deppa ihop totalt om hon fortsatte att fundera i sådana banor. Tänk positivt, citerade hon ironiskt det som Affe alltid sa till Gustaf.

Som om han hade mått bättre av att tänka positivt.

Lisa sköt undan alla tankar överhuvud taget. Allt blev bara ledsamt i huvudet på henne. Hon såg tallarna flimra förbi. De närmaste gick knappt att urskilja, men hon kunde fästa ögonen på enskilda träd längre in i skogen och se på dem i flera sekunder innan bilen hade kört förbi. Hennes ögon hoppade själva från träd till träd – Lisa behövde inte göra någonting alls.

Eller var det verkligen olika träd? Tänk om det var samma träd som hoppade fram bredvid dem hela tiden? Lisa kunde föreställa sig en gammal knotig tall, fjädrande på rötterna, som tog språng på språng genom luften i den täta skogen och alltid landade precis där Lisas blick befann sig. En urgammal tall, med ett långt skägg av svartgröna lavar, som rusade fram bredvid den smala vägen för att hålla ögonen på bilen. För längre in i skogen hade den en familj av ungtallar, smala och böjliga, som oroligt väntade på att någon skulle upptäcka dem –

Och sedan tyckte hon sig se något annat. Mitt bland de flimrande träden.

Hon såg ett ansikte. Och det var ingen som hon kände igen. Ingen kändis eller rockmusiker eller filmstjärna. Ansiktet var gammalt och rynkigt. Grått hår hängde i testar under ett slags luva och slingrade ihop sig med ett lika grått skägg. Ögonen var intensiva, nästan brinnande. Och de försökte säga henne något –

Lisa avbröt sina tankar igen. Hon skakade häftigt på huvudet.

Det var precis som Helena brukade säga till henne: Antingen deppar du, eller så fantiserar du. Du med dina vilda fantasier. Kan du inte bara vara glad någon gång?

Lisa ryckte på axlarna där hon satt i bilens baksäte. Hon stirrade på sitt truliga ansikte i backspegeln igen.

Jag skulle gärna vilja, tänkte hon.

 

 

 Lisa och de Andra © KG Johansson 2011