Omslagsillustration © 2004 Nils-Petter Ekwall  

Laila & Tokhar: Det gåtfulla pergamentet.

Larraine Stacey

Översättning: Gudrun Wennerström

 Kapitel 1

 En ensam månstråle trängde sig ner till den igenväxta skogsstigen och blixtrade till över den snabba silhuetten av en satt dvärg som doldes av en stor huva. Tyst och snabbt tog han vägen till huset, som låg längst bort i dalen.

      Försiktigt smög sig gestalten till husets baksida. Han kikade in genom vartenda fönster och iakttog dem som vistades där. När han hittade det fönster han letat efter knackade han lätt på rutan. En lång skäggig man öppnade de tunga handsnidade fönsterluckorna. De båda männen viskade. Sedan lämnade dvärgen över någonting genom fönstret, bugade och försvann ut i mörkret.

 ***

 Det var en varm, vacker dag i Poppandalen. Solen sken klart och gav dalen ett rent och friskt utseende. Lysande röda poppanplantor stod i full blom, och deras sötaktiga doft fyllde luften. Barnen skrattade och lekte på de närbelägna gårdarna. Då och då kom en mamma ut och ropade på sitt barn. De små husen av rött tegel låg utspridda här och där. Alla såg exakt likadana ut med spåntak och färgglada trädgårdar. Den här dagen tycktes vara lik alla andra dagar med välkända ljud, dofter och den vanliga utsikten över dalen.

      Ändå kände Laila på sig att något ondskefullt närmade sig.

      Hon satt under ett stort gammalt träd tillsammans med sin bror, Tokhar, utanför deras hus i utkanten av staden. Laila darrade i hela kroppen, trots att hon varken var sjuk eller illamående. Varje litet ljud fick henne att rycka till, och hon kände sig fruktansvärt orolig. Hon kände i sitt innersta, att någonting var oerhört fel.

      “Vad är det som oroar dig, Laila? Du har inte skrattat på hela dagen. Jag har inte sett dig le heller. Det är inte alls likt dig.”

      Tokhars ljusblå ögon fick ett bekymrat uttryck.

      Laila stirrade på de mjukt vajande grässtråna utan att svara. Hur skulle hon kunna förklara det hon inte själv förstod?

      “Det är en fin dag. Kom, vi går genom trädgården.” Tokhar drog upp henne från gömstället under de yviga, skyddande grenarna. Han kittlade henne i vänstra sidan, där hon var mest kittlig, skrattade och duckade samtidigt. “Poppanplantorna luktar så gott. Det kommer att få dig på bättre humör.”

      Laila försökte släta ut den bekymrade rynkan i pannan.

      “Jag kan inte skaka av mig den här känslan av att någonting är fel, helt enkelt. Jag vet inte vad det är, men någonting är fruktansvärt fel.”

      Hon ruskade på huvudet och försökte skaka av sig obehagskänslan.

      “Det är nog bara för att jag är orolig för far. I går natt tyckte jag att jag hörde honom tala med någon, men jag vet att ingen var inne i huset. Han gick omkring och mumlade för sig själv i åtminstone en timme. Jag tycker vi lagar en riktigt god middag i kväll, Tokhar,” sade Laila och tog hans hand i sin. “Och så plocker vi lite poppanblommor och ställer på bordet. Då blir han nog glad.”

      “Det låter som en bra idé. Om du plockar blommor, så tar jag fram morgonrocken och tofflorna. Jag sätter fram schackspelet också. Det brukar alltid göra honom på gott humör.”

      Tokhar kramade Lailas hand och skyndade sig in i huset. Väl inomhus slank Tokhar ut i köket för att ta sig en bit nylagad fudge – det bästa han visste, den med söta keowanötter – sedan fortsatte han till sin fars rum för att ordna med överraskningen. Solskenet strömmade in genom de handbroderade, vita spetsgardinerna på den brokiga filt som täckte den enorma säng fadern själv hade  tillverkat av ett väldigt picaträd.

      När Tokhar skulle lägga faderns morgonrock på sängen, snavade han på sina oknutna skosnören och ramlade på sängstolpen, så att  den snidade sängknoppen gick av. Medan han försökte sätta tillbaka den, upptäckte han att det gick att skruva i den. Han hade inte förstört den, bara fått den att lossna.

      Konstigt. Far sa, att han hade snidat den här sängen i ett stycke. Varför skulle då den här sängknoppen vara lös? Tokhar fick dåligt samvete och tittade sig försiktigt omkring i det tomma rummet. Sedan segrade nyfikenheten.

      Han skruvade ur knoppen och kikade inuti den ihåliga stolpen. Först tycktes den vara tom. Han kunde inte se någonting. Det måste finnas något där. Han försökte känna efter med sina långa smala fingrar men kunde inte nå tillräckligt långt ner. När han tittade sig omkring i rummet fick han syn på en gammal kängsnörare av ståltråd, som hade rätt storlek för att passa i det trånga utrymmet. Efter ett par misslyckade försök lyckades han haka fast i någonting. Försiktigt drog han ut ett brunt läderfodral, som innehöll en mycket gammal pergamentrulle och en mjuk läderpung.

      Försiktigt skruvade Tokhar tillbaka knoppen på sängstolpen och lade sedan  pungen på sängen och började undersöka  pergamentrullen. Det hoprullade arket var täckt av egendomliga, okända ord präntade med de vackraste bokstäver han någonsin sett. Han slätade ut det med stor försiktighet, för skrivelsen var uppenbarligen väldigt gammal och han ville inte skada det ömtåliga dokumentet. Han studerade orden. De var obegripliga. I kaoset av bokstäver fanns ett ord, som var skrivet med större bokstäver än de övriga.

      ”Vaar,” viskade han.

      När han läste ordet, fick det honom att rysa till. Någonting skälvde inom honom, och han kände ondskan, som tycktes finnas i själva ordet.

      Rummet mörknade. Tokhar tittade ut genom fönstret och såg hur det började skymma i dalen. Han kunde se mörkret komma som ett enormt moln och täcka hela landskapet.

      Vad har jag gjort? Hade läsandet av arket åstadkommit detta?

      Utanför hörde han sin syster skrika medan hon sprang in i huset

      “Tokhar, vad är det?”

      Lailas röst darrade av rädsla när hon ropade upp till honom. Kvickt stoppade han pergamentrullen innanför skjortan, band fast läderpungen vid livremmen och sprang ner i köket. Laila stod vid dörren. Hennes ögon var uppspärrade och fyllda av ångest. Hon kramade nervöst förklädet, som hon hade utanpå sin långa kjol. Hennes kropp skakade. Det guldgula håret, som hängde lockigt ända ner till midjan, såg slarvigt och vilt ut.

      “Det är för mörkt för att vara en storm. Jag är inte säker på vad det kan vara. Vi tänder en lampa, medan vi fortfarande kan se.”

      Tokhar gav Lailas darrande hand en lugnande tryckning.

      När han letade efter lampan i de överfyllda porslinsskåpen råkade han knuffa till sin fars stora tobaksburk, som föll i golvet och gick i tusen bitar.

      “Titta vad du har gjort. Det där var fars älsklingsburk,” bannade Laila. ”Han kommer att bli väldigt arg, Tokhar.”

      När de böjde sig ner för att städa upp i röran, märkte Laila pungen som hängde vid  Tokhars ena sida.

      “Var fick du tag i den,Tokhar? Har du hemligheter som inte jag får veta?”

      “Jag hittade den gömd i fars sängstolpe. Jag har inte tittat på den än.”

      “Och det är lika bra. Lägg tillbaka den nu med detsamma. Jag är säker på att far hade skäl för att gömma den, och kanske var det för att hålla den borta från dig.”

      Tokhar såg fåraktig ut när han höll i läderpungen. Han kupade försiktigt händerna omkring den. Båda två stirrade på pungen och sedan på varandra.

      Långsamt öppnade Tokhar läderpåsen och stack in handen. Han kände något runt och svalt. Tingesten blev varmare när han rullade den i handen. När han plockade fram kulan, lyste den upp hela rummet med ett mjukt, gyllene sken.

      “Vad är det där?” Laila spärrade upp ögonen och gapade.

      “Inte vet jag. Det är något slags sten.” Tokhar höll upp den lysande sfären så att Laila kunde se den.

      Han såg ut genom köksfönstret. Mörkret täckte allting. Det var som om världen slutade utanför fönsterluckorna.

      Laila lutade sig försiktigt fram och rörde vid stenen.

      ”Jag har aldrig sett någonting sådant här förut. Det är magiskt. Varför fanns den i fars sängstolpe? Vad är det som händer, Tokhar? Jag önskar att far var här.”

      “Var inte rädd. Far kommer snart att vara här, och jag är här nu. Jag kommer inte att låta något hända dig. Det verkar som om allt stenen gör är att ge ifrån sig ljus, och det är ju precis vad vi behöver just nu. Vi kan använda ljuset  i stället för lampor tills far kommer hem. Jag är säker på att han vet vad vi ska göra.”

      Han lade sin arm runt Lailas axlar.

      De städade upp efter den trasiga tobaksburken tillsammans i stenens gyllene sken och lät sedan stenen lysa dem på vägen in i vardagsrummet. Stenens ljus kastade ett bronsfärgat skimmer över de snidade trämöblerna. Laila satte sig i en stor gungstol nära  den stensatta eldstaden. Tokhar drog fram en stoppad pall och tände en brasa. De satt tysta sida vid sida och väntade på att fadern skulle komma tillbaka. Tiden gick sakta. Ingen av dem pratade; de bara kurade tillsammans vid elden och försökte hjälpas åt att vara modiga.

      Plötsligt for ytterdörren upp  av en vindpust, som välte stolar över ända och fick papper att blåsa omkring i rummet. Tokhar sprang upp för att stänga dörren men stannade sedan och stirrade ut. En svart skepnad kom i full fart nerför stigen. Laila sade ingenting. Tokhar stängde dörren för att skepnaden inte skulle se honom men lämnade en liten springa öppen för att kika genom. På närmare håll blev den mörka, hukande silhuetten välbekant.

      “Det är ju far.” Tokhar sprang ut för att möta honom.

      Fadern rätade på sig, när Tokhar närmade sig. Han var åtskilligt längre än sin son, tunn och gänglig, med långt, lockigt hår, som flöt samman med helskägget. Lockarna hade Tokhar ärvt, liksom de blå ögonen, men just nu var Zernues ögon svullna med mörka skuggor under. Fadern såg bekymrad och trött ut. Tokhar förstod genast att någonting inte var som det skulle.

       “Far, hur mår du? Vi har  tänt en brasa. Kom och sätt dig ner.”

      Zernue svade inte. Mödosamt gick han in och slog sig ner i en stol framför elden. Han tog av sig rocken, vek ihop den och lade den på en stol. När ljuset föll på faderns ansikte, kunde Tokhar se, att han var mycket blek.

      “Vad har hänt, far?” frågade Tokhar.

      Zernue satt helt orörlig och stirrade ner i golvet. Han lade inte märke till att stenen lyste upp rummet. Hans tankar tycktes vara långt, långt borta. Tokhar förstod, att hans far var mycket rädd, trots att han försökte att inte visa det.

      Laila, som hade suttit tyst hela tiden, reste sig upp och tog stenen för att lysa sig med och gick ut i köket. Fadern talade lågt  med Tokhar. När Laila kom tillbaka hade hon stenen i sin pung, hängande vid bältet. Hon bar på en bricka med en tänd  fotogenlampa och tre koppar varmt té. Tokhar och fadern slutade prata, när hon kom in. Laila serverade teet, fortfarande utan att säga någonting, och satte sig ner vid brasan.

      “I morgon ska du och Laila gå över till Finleys och bo där, tills jag kommer tillbaka och hämtar er,” bestämde deras far. ”Ni kommer att vara trygga där. Jag har något jag måste göra nu genast.”

      Ljudet av hovslag växte i närheten av stugan.

      ”Skynda er till ert gömställe under trädet.”

      “Men far...” invände Tokhar.

      “Fråga inte. Bara gå. Ta hand om din syster. Och skynda på. Stanna där tills jag kommer och hämtar er. Spring!”

      Just som Laila och Tokhar slank ut genom köksdörren, hörde de fadern öppna ytterdörren. Från sina platser djupt inne i det ihåliga trädet, som fadern hade holkat ur åt dem att leka i när de var små, kunde de höra dämpade röster. En röst höjdes vredgat, följd av ljudet av möbler, som slogs omkull. Tokhar for upp, beredd att springa tillbaka och hjälpa till.

      Med ögonen fulla av tårar drog Laila darrande i sin bror. 

      “Håll dig lugn, vi kommer inte att kunna hjälpa far, om de hittar oss också. Far sa åt oss att stanna här. Han kommer och hämtar oss, när de ger sig iväg.”

      De arga rösterna och ljuden från huset dog bort. Hästarna galopperade iväg. När Tokhar inte förmådde vänta längre, kröp han ut ur trädet och sprang tillbaka till bakdörren. Han smög sig försiktigt in i köket. Bordet hade välts över ända och skåpen var plundrade. Han tittade in i storstugan och såg samma syn där.

      Fadern var borta. Långsamt och försiktigt undersökte han varje rum.

      “Far,” viskade han.

      Inget svar.

      Han ropade högre: “Var är du, far? Är allt som det ska?”

      Han kikade ut genom ytterdörren. Allt var tyst. Inte ens insekternas gnisslande hördes i mörkret. Det enda han hörde var dunkandet från sitt eget hjärta.

      Vad letade de efter? Och varför hade de tagit far? Tankarna for runt i huvudet. Kunde det vara...  Han rörde vid pergamentrullen, som fortfarande låg ordentligt instoppad under skjortan.

      Det måste vara den, tänkte han. Ingenting är försvunnet, bara sönderslaget. De måste ha letat efter pergamentrullen. Han stoppade in handen innanför skjortan för att känna efter. Den låg där fortfarande.        

      ”Varför skulle en gammal skrift vara så betydelsefull, och vem skulle vilja ha den?” viskade han till tystnaden omkring sig.

      Han kröp tillbaka till gömstället inne i trädet för att hämta Laila.

      ”Jag tror inte att vi ska stanna här i natt. De kanske kommer tillbaka. Vi måste packa ner allt vi kan behöva och försvinna härifrån. De har tagit far. Han sa, att vi skulle vara i säkerhet hos Finleys. Fader Finley kommer att förstå vad som hänt.”

      “Men var är far? Hur är det med honom?”

      En ensam tår trillade nerför Lailas kind. Tokhar förstod, att hon försökte hålla tillbaka gråten och visa sig modig.

      “Jag vet inte. Vi behöver ge oss iväg till Finleys. Kanske vet dom, vad vi ska ta oss till.”

      Laila kröp ut ur gömstället och följde med Tokhar tillbaka in i huset. Den döende elden var det enda ljus som fanns medan de gick in i storstugan.

      “Var är lampan? Jag kan ju inte se någonting. Tänd en lampa, Tokhar.”

      “Jag tror inte att vi ska göra det. Gör bara så gott du kan. Någon kan fortfarande hålla utkik efter oss.”

      “Men vem då? Vem skulle vilja skada far? Alla här i dalen älskar honom.”

      “De kanske inte är från dalen.” Tokhar kom ihåg det besynnerliga språket i pergamentrullen. ”Skynda dig!”

      Laila frågade inte mera. Tack och lov för det, åtminstone. Laila, en flicka som måste få reda på svaret på allting och för det mesta lyckades på ett eller annat sätt, hade plötsligt inga frågor längre.

      Tokhar trevade runt här och där i mörkret och samlade ihop det nödvändigaste. Sedan mötte han Laila i köket och packade ner lite mat. De gav sig iväg på den vanliga stigen bakom huset. Med vaksamma steg fortsatte de sedan genom mörkret till andra sidan dalen, där Finleys lilla röda hus låg. Men när de kom närmare såg de inga ljus och undrade om det fanns någon där – eller om någon varit där före dem.

      “Stanna här, medan jag undersöker huset,” sa Tokhar försiktigt.

      “Aldrig i livet. Jag går dit du går. Du får inte lämna mig ensam i mörkret.”

      “Ja men Laila, det är ju för din egen...”

      “Det gör detsamma. Jag går med, och så är det med den saken.”

      Tokhar stod tyst ett ögonblick, innan han gav sin syster en lång, arg blick.

      “Nåja, men håll dig tätt intill mig. Vi kan behöva fly snabbt.”

      Tillsammans kröp de fram till det mörka huset.

      “Jag tyckte jag såg någon röra sig vid det där trädet där borta.”

      Laila pekade på ett knotigt, gammalt träd, men när Tokhar tittade, såg han ingenting.

      “Kanske var det bara som jag inbillade mig,” sade Laila och ryckte på axlarna.

      De kikade in genom ett fönster på husgaveln, men kunde inte se någonting, inte ens ett aldrig så litet ljus. De snokade runt hela huset och stannade till sist vid ytterdörren. En gardin rörde sig i fönstret. Tokhar knackade försiktigt på dörren tre gånger. Först var det ingen som svarade, men sedan for dörren upp. En arm sträcktes ut, tog tag i Tokhar och drog in honom. Laila drogs in av bara farten, eftersom hon hade hållit hårt i Tokhars arm. Dörren slöt sig kvickt bakom dem.

      I mörkret kände Tokhar nätt och jämnt igen Fader Finleys annars så välbekanta ansikte.

      “Du skrämde upp oss ordentligt,” flämtade Tokhar.

      “Vi var rädda för att det kunde vara de svarta ryttarna,” sade Fader Finley. ”Vi trodde att de redan hade tagit er. Det gläder mig verkligen att ni klarade er. Er far…?”

      Tokhar stirrade på sina fötter.

      “Han är borta. Någon tog honom. Män på hästar. Innan de kom sa han åt oss att komma hit. Vi trodde, att du kanske visste vart han tagit vägen.”

      “Då har de fått tag i honom. Det är illa, det är illa.”

      Fader Finley skakade på huvudet och stirrade i golvet. Sedan tittade han på de rädda ungdomarna.

      ”Jag gläder mig åt att ni två är oskadda. Vi kan vara tacksamma för det. Kom med mig ut i köket.”

      Han ledde de uppskrämda syskonen genom det mörklagda huset.

      Först kunde Laila och Tokhar inte se någon alls. Sedan sa Fader Finley: ”Det är ingen fara, det är bara Tokhar och Laila,” varpå Moder Finley och parets tolv barn uppenbarade sig från sina gömställen.

      “Vad händer här?” frågade Tokhar och stirrade oförstående på Fader Finley. ”Vad är det som har gjort alla så rädda? Vem tillfångatog min far?”

      Fader Finley rynkade bekymrat på pannan, medan han lät blicken vandra från Tokhar över till sin hustrus bleka ansikte.

      ”Mamma, stoppa barnen i säng. Ni kan alla sova tillsammans i vårt rum i natt. Jag stannar uppe och pratar med Tokhar och Laila en stund, sedan ska Tokhar och jag hålla vakt i natt.”

      Hans hustru nickade lättad.

      Moder Finley samlade ihop barnen och gick in i det andra rummet. Barnen var osedvanligt  stillsamma, som om de kände av ondskan i sin fridfulla dal. De marscherade ut på rak linje, som en liten armé, den ene efter den andre tills alla tolv var försvunna. Moder Finley stängde dörren bakom dem.

      Fader Finley riktade hela sin uppmärksamhet mot de båda ungdomarna.

      “Tokhar, du liknar din far väldigt mycket i kväll. Och Laila – så vacker och oskuldsfull.”

      Han tecknade åt dem att sätta sig ner.

      “Ni vet inte alls, vad det här handlar om, eller hur? Naturligtvis gör ni inte det. Ni var alldeles för små för att komma ihåg. Det hände för tolv år sedan. Tokhar, du var bara tre, och Laila bara en baby. Nu tycks det som om jag måste bli den som berättar allt för er.”

 Laila & Tokhar: Det gåtfulla pergamentet © 2004 Larraine Stacey

Om författaren:

Larraine Stacey började sin författarkarriär när hon som journalist skrev en daglig kolumn, artiklar och reportage. Hon har undervisat i konsten att skriva såväl on-line som vid Denver College. Dessutom är hon en hängiven science fiction-fan och älskar att fara landet runt för att gå på SF/fantasy konferenser. Förutom att ge workshops på ett flertal skrivarkonferenser och bokfestivaler och bibliotek, besöker hon också skolor och undervisar i skrivargrupper för barn. Laila & Tokar and the Chaos Scroll heter hennes bok i USA, och den har funnits i tio-i-topp-listan både hos Amazon och Fictionwise. Den är den första i en fantasyserie för barn och ungdom. Läs de fina recensionerna hos den amerikanska utgivaren Double Dragon! 

Laila & Tokhar: Det gåtfulla pergamentet utkom i augusti 2004.