Omslagsbild © 2010 KG Johansson & Gunilla Dahlblom

Googolplex

KG Johansson

 

1



Först fanns ingenting, men eftersom ingenting fanns visste han inte om det. Inte förrän när tiden började, i det första ögonblicket när en strimma av medvetande fanns och glödde svagt i det oändliga mörkret, kunde han ana sig till att ingenting hade funnits.

Men han anade. Han upptäckte tiden. Så snart hans medvetande började ana sin existens sökte han sig bakåt. Han behövde ett ögonblick eller en evighet för att söka sig tillbaka till sitt första minne, den allra första gnistan. Och märka att den gnistan redan hade bleknat bort.

 

Ögonblicksbilder, snapshots, byggde upp hans tid. Och sedan, långsamt, hans värld.

 

Han var fortfarande allt. Han mindes syn och hörsel men han varken såg eller hörde någonting. Det här är helvetet, tänkte han; det var kanske de första ord han kom ihåg från den här existensen. Orden kändes välbekanta och han smakade på dem igen, upprepade dem. Det här är helvetet.

Nej, sade en annan del av honom, det här är himmelriket.

 

Bara ett par ögonblick eller en evighet hade gått innan han hade kluvit sig och börjat diskutera med sig själv. Alltså är det inte himmelriket, tänkte han, varken himmelriket eller helvetet; för nu tänker jag tankar och jag gör det i något slags tid.

Han blinkade flera gånger. Det kändes ungefär som vanligt. Inte riktigt som vanligt men ungefär.

Ingenting syntes till.

 

Jag är allt, tänkte han. Jag är ofödd. Ett barn i livmodern, svävande i fostervattnet, utan insikt om att det finns en värld utanför.

En värld utanför. Orden gav honom inre bilder, underliga syner som dök upp och tonade bort. Ett par leende ögon. En enorm vägg, vit i obarmhärtigt solsken, varm och på något sätt en del av honom själv. Han kände sig trygg vid väggen. Och sedan ett enormt mörker där ljusglimtar sakta rörde sig.

Stjärnor, tänkte han. Det finns stjärnor i världen utanför.

Och jag har ett hem. Men inte här.

 

Minnen eller drömmar kom och försvann. Vid någon tidpunkt bestämde han sig för att han mindes sitt namn.

Han hette Jack.

Namnet gav honom fler bilder. Han antog att bilderna föreställde honom själv. Hans händer ville röra sig upp och känna på hans kinder, hakan, pannan, för att ta reda på om ansiktet stämde med bilderna.

Han kunde inte hitta sina händer. De fanns någonstans där ute, i mörkret bland stjärnorna, men han kunde inte hitta dem.

Han blundade igen och en av ljusglimtarna växte sig större. Den var inte en stjärna. Bruna och rödaktiga linjer slingrade kring varandra när den kom närmare.

Shylock, tänkte han. Det är en planet och den heter Shylock.

Och jag är på väg dit.

 

Han gick igenom det en gång till. Han var en människa och hette Jack. Han hade ögon som kunde blinka men som inte såg något när de var öppna. Inte långt från ögonen hade han öron.

Det leende ansiktet dök upp igen. Han knuffade irriterat bort det eftersom det inte var hans.

Hans eget ansikte var mer grovhugget. Manligt, viskade någon del av hans medvetande. Han försökte komma på vad det andra ansiktet var, om hans eget var manligt, men lyckades inte.

Lite längre bort mindes han att han hade händer. Och fötter, viskade medvetandet. Och ben.

Och ännu längre bort fanns en brun och röd planet som hette Shylock.

 

Nya snapshots. Han såg sina fötter och ben sträckas ut mellan stjärnorna, belysta av ljus som tycktes komma från vänster. Benen bildade enorma bågar som skimrade i ljuset. Som regnbågar, tänkte han utan att kunna placera ordet. Längst ut på benen skymtade fötter, nästan osynliga på det här avståndet. Fötterna var blekt gula i ljuset och hade ett slags knoppar som hans medvetande kallade för tår.

Han kände på planeten Shylocks jord. Den var fuktig och sval. Hans tår försökte gräva sig ned i den men misslyckades.

Han undrade igen om det här var helvetet.

Hans medvetande protesterade. Och sedan fylldes världen av ljus.

 

Ljuset följdes av ljud. Ett mjukt surrande, något som han identifierade som röster. Stillsamt pratande, mjukt. Många olika.

En av rösterna var så nära att han ryckte till.

"Jack", sa rösten. "God morgon, Jack."

Något grep tag i honom och han kände hur han förflyttades. Huvud, armar och bröst blev kalla när någon vätska rann ner från dem.

Han försökte reflexmässigt säga "God morgon" men det kom inga ljud. I stället spydde han ur sig mängder av vätska. Vätskan strilade ned i mer vätska som fortfarande täckte underkroppen och benen. Kräkningarna gav honom kväljningar och ledde till mer kräkningar. Han kippade efter luft, insåg att han inte hade andats på sjuttiotre år, och i det ögonblicket mindes han plötsligt allt.

 

Jack satt vid bordet med de andra. Han kom ihåg de flesta av dem, även om de inte såg riktigt likadana ut nu som för sjuttiotre år sedan. Alla var smalare nu, tunnare.

Planeten Shylock hade en gravitation som var en och en halv gång större än jordens. Kolonisterna hade behövt nya kroppar.

Jack kände igen sina kamrater men ändå inte. Där var Veen, där var Peter, Sara och Borodin. Veen, som hade varit ovanligt gammal medan de förberedde sig, kanske över sextio. Peter och Sara, de som såg ut som syskon men var ett par och som hade hållit sig kring trettio, den vanligaste åldern.

Och lille Borodin, som hade levt i en femtonårings kropp.

Jack var nitton år nu, precis som de andra. Han kände inte igen sin egen kropp heller. Men han visste att det var i sin ordning.

Det skulle kännas som att gå in ett par nya skor. Så var det alltid.

 

"Resan har gått bra", sa Borodin, navigatören. Han hade kvar sina skarpa blå ögon; i en nittonårings ansikte var de ännu mer slående. Han log kort. "Alla skepp är på plats och ingen tycks ha tagit någon skada i stasis."

"Hur länge har vi kvar?" frågade Sara.

Borodin ryckte på axlarna. "Något dygn till omloppsbana. Några timmar till för kontroller och sedan kan vi separera skeppen."

"Det är spännande", sade Sara. "Shylock …"

"Eller Keenan c", sade Peter snabbt. "Trettiotvå ljusår från jorden, större massa än hemplaneten, torrare."

"Men det spelar ingen roll." Saras röst lät drömmande. "Fakta är ointressanta. Jag vill gå på marken. Känna tyngdkraften på riktigt."

Jack mindes känslan av sina tår mot kall mark. Han sade:

"Det vi har här, nu, här i skeppet." En enorm gäspning överraskade honom, gäspningen fick honom att hosta upp mer syntetiskt fostervatten, och han insåg att han formulerade sig klumpigt. "Här i skeppet", försökte han igen, "har vi 1,46-gravitation här?"

"Ja", sade Borodin. "Vi har haft den sedan kropparna blev färdiga för några månader sedan. Och de fungerar perfekt."

Veen yttrade sig för första gången. Mörka ögon, mörkt hår, och Jack tyckte sig minnas mörka tankar också. "Min känns ovan."

"Min också", sa Sara och Peter i kör.

"Jack?" Borodin såg på honom.

"Visst. Men det är normalt?"

"Ja." Borodin sträckte ut handen framför sig, böjde och sträckte fingrarna, studerade deras rörelser. Sara och Peter följde hans exempel.

 

Jag är nästan tvåhundra år gammal, tänkte Jack. Det är tvåhundrasextiofyra år sedan jag föddes första gången. Inklusive sjuttiotre års resa i stasis.

 

Veen var den äldste av dem. Inte bara för att han hade valt att leva i en sextio år gammal kropp innan de reste, utan även för att den kroppen hade varit hans artonde. Han hade inte sagt mer än så om sin ålder men om man räknade med trettio år i varje kropp innebar det över femhundra år.

Jack undrade om Veen hade med sig alla sina lagrade minnen. För Jack själv var det problemet inte så stort. Han hade rensat ut de tråkiga åren innan han bestämde sig för att resa, lämnat dem hemma i två backups, den ena i norra Finland och den andra på Hawaii.

De minnen han hade i sitt eget huvud just nu var från hans barndom, som han aldrig hade brytt sig särskilt mycket om; några framgångsrika år efter barndomen, sådant som psykologerna sade var bra att bära med sig; och själva utbildningstiden, ett halvår tillsammans med Borodin, Veen och de andra.

 

Resten av hans minnen låg kvar på jorden, i klonade kopior av hans egen hjärnvävnad, drömlöst väntande i näringsvätska. Åtminstone hävdade experterna att det var drömlöst, att de delar av hjärnan som kopierades för lagringen inte hade något medvetande.

Ibland trodde Jack att experterna hade fel. Att hans kopierade minnen hela tiden hade haft, eller på något sätt hade skapat sig, ett medvetande. Ett medvetande som var fast med sina minnen, som upplevde dem gång på gång. Som inte kunde veta om det någonsin skulle hämtas upp av sin ägare.

En strimma av ljus, tänkte Jack, som när jag vaknade ur stasis. Hoppet om en strimma av ljus. Och skräcken för att ljusstrimman aldrig kommer. För att ligga hjälplöst invirad i oändliga slingor av sina egna minnen. I väntan på något som kanske aldrig kommer.

Han tröstade sig med att han själv inte hade upplevt något sådant under resan.

Men han kunde inte veta hur hans lagrade minnen hade det.

 

Kroppar var enklare. Kroppar odlades fram från ägarens arvsmassa, ibland med modifikationer, och blev vuxna på tolv till femton år. Det förekom att människor ville uppleva en barndom i sin nya kropp. Det kunde också vara som nu: att trängseln och bristen på syre under en flera decennier lång resa gjorde det mer praktiskt att kropparna sov.

När det var några veckor kvar ympade skeppets biologiska dator in minnen och högre hjärnfunktioner i kropparna. Och någon dag innan skeppen kom fram väcktes människorna, förvirrade och osäkra i sina nya kroppar.

 

Själva skeppet bestod också av biologiskt material, i hög grad mänskligt. Det yttersta höljet var odlat av Jacks egen tandemalj.

Han låg på sin lilla säng, den som nyss hade varit ett akvarium med en stasiskropp inuti, och tänkte på saken. Hans finger rörde sig ovant mot munnen och fick peta lite på överläppen för att ta sig in.

Tandemaljen var hård och våt. Jacks finger gled förundrat över den. Sextio centimeter från honom fanns vakuum.

Hans tänder befann sig inuti hans mun. Hans mun var en del av honom själv. Och han själv var innesluten av sina egna tänder.

Han inbillade sig att det ilade i tänderna. Rymdens vakuum skulle kännas iskallt. Under de få sekunderna innan blodet kokade och kroppen långsamt exploderade.

 

Bland de obligatoriska minnena, den allmänna skolning som alla bar med sig, hade Jack bilder av teknologi från den gamla tiden. Tiden före multis.

Den teknologin var hård och obeveklig som den metall den var skapad av. Den hade gått under med sin tid. Jack mindes holos av hur imperier föll och hur torn och katedraler av stål sprängdes, rostade sönder eller monterades ned. Men det fanns en gräns för hur mycket stål som kunde återbrukas. Och när oljan tog slut, den blandning av kolväten som hade använts som bränsle så länge lagren räckte, tog också stålets tid slut.

Och sedan kom multis.

 

De hade dykt upp ungefär samtidigt på olika platser. Ingen visste säkert varifrån de kom. Den allmänt accepterade versionen var att de kom från parallella världar och kunde resa i multiversum, den enorma mängd av universa som existerade parallellt med varandra. Det var därför varelserna hade fått namnet multis.

Multis var lite större än människor, ungefär två meter långa, och tycktes ha ett par armar och ett par ben. Mer än så kunde man inte säga om dem, eftersom de inte tycktes ha någon exakt utsträckning i rummet. De verkade ha någon form av kärna men var utanför denna omgivna av något slags lager av gaser eller liknande. Inte ens på foton tagna med extremt snabba kameror gick det att tveklöst avgöra var multin slutade och dess omvärld började.

Man sade "dess" eftersom ingen hade kunnat avgöra om multis hade några kön. Ingen visste heller hur många universa som kunde finnas. Skribenter spekulerade i tal som en googol: en etta följd av hundra nollor. Men ingen visste säkert.

 

Multis hade ingen tydlig mun och inga andra kommunikationsorgan heller. De kommunicerade med bilder, bildserier eller drömmar som var lika flytande och svårtolkade som de själva. På något sätt verkade de också kunna läsa människors tankar. När en människa mötte en multi fick hon eller han ofta någon form av bild eller vag idé i huvudet. Människan försökte automatiskt tolka bilden; och multin som sände den gav inte upp, oavsett hur många feltolkningar människan gjorde, utan sände bilden om och om igen, ibland på mer eller mindre samma sätt, ibland med tydliga variationer, ända tills människan insåg vad bilden betydde.

 

Bilden eller drömmen var oftast en lösning på ett problem. En ritning till en biologisk maskin; en förklaring till vad som kunde göras med en viss modifiering av DNA; ett förslag på hur själva modifikationen kunde åstadkommas.

Det var från multis människorna hade fått tekniken att förändra biologiskt material.

 

DNA-tekniken kunde vara lika hård som modifierad tandemalj.

Eller lika mjuk som läppar och kinder.

 

De skulle landa om sju timmar. Skeppet skötte det mesta själv, med hjälp av Borodin och hans sakliga analyser. Ändå satt Jack, Veen, Sara och Peter i skeppets enda rum och följde händelserna. Det fanns inget att göra, de små britsarna kändes klaustrofobiska, och vid det här laget började de våga mer och mer med sina nya kroppar.

En bildskärm visade ett torrt och öde landskap.

"Röd sand", sade Borodin.

"Järn", sade Sara genast, och Jack kände igen hur Peter stördes. Något stod inte rätt till mellan de två.

"Det behöver inte vara järn", påpekade Veen lågmält. "Det kan vara någon atmosfärisk brytning eller något annat mineral. Det där diskuterades i många år om Mars."

"Vem hade rätt då?" sade Peter. Han var rödhårig och blek. Gener från polcirkeln men antagligen längre österut än Jacks svenska. Hud som var nästan genomskinlig.

"Det minns jag inte." Veen log urskuldande och Jack undrade om han hade lagt sig i samtalet bara för att visa att han inte visste. Att man inte alltid måste vara bäst.

 

Det blev tyst i några sekunder. Sara log blekt mot Peter men han såg ned i bordet utan att möta hennes blick.

Det röda landskapet gled förbi nedanför.

"Och för det här har jag sålt min själ", sade Jack.

"Du har ingen själ", sa Peter. "Du har bara ett oräkneligt antal manifestationer i multiversum."

Jack ryckte på axlarna. "Om du säger det så."

"Vi har alla sålt våra själar", sade Veen.

Jack höll upp händerna. De hade redan börjat lyda bättre. Musklerna var starkare än han var van vid. I början hade det känt som att lyfta en mugg som man tror är tom men som visar sig vara full. Den här gången hade han nästan kontroll över sina händer. "Det var bara ett talesätt", sade han, "haka inte upp er på det."

"Vi har sålt våra själar", upprepade Veen utan att ta blicken från skärmen. "De ligger lagrade på jorden och i det här skeppet. Vem som helst kan komma åt dem."

Ingen svarade.

Vilken underlig sak att säga, tänkte Jack.

 

Landningen var ett kritiskt moment och en timme innan skeppet skulle ha gått in i atmosfären delades det upp i fem. Samma sak hände med de tjugonio andra skeppen. Om något gick på tok var det bättre att bara en människa gick under med sitt skepp än fem.

Jack var ensam med sig själv och sina tankar. Han låg på sin lilla brits igen, nedsänkt i det syntetiska fostervattnet till halsen, eftersom vatten var ett utmärkt skydd mot stötar.

Han hade en nål i ena armen, tillverkad av Borodins benväv. Den färglösa vätskan som kom genom slangen var melatoninbaserad och skulle lugna honom, få honom att nästan sova under landningen.

Han behövde inte göra någonting alls under landningen. Delar av Borodins hjärna, med Borodins kunskap och lugn, skötte allt.

Jack lutade huvudet mot den läppmjuka kudden bakom sig och blundade. Melatoninet började verka.

 

Än en gång var han allt och alla, och därför ingenting. Han såg från alla håll samtidigt hur skepp glittrade mot den mörknande himlen när deras emalj värmdes upp av atmosfären. Han såg skeppen slockna och försvinna när de svalnade igen.

Han blundade fortfarande. Rik fantasi, tänkte han, min fantasi är obegripligt rik. Inom sig såg han hur de landade skeppen släpades ihop till större hyddor, hyddor för två eller sex eller åtta personer, och hur de delar som var avsedda för det började växa ihop.

Han försökte röra sina armar under vattnet men kunde inte.

Han var otydlig, suddig, som en multi, svävande mellan luftens och vattnets universum och mellan sin gamla värld och den nya.

 

 Googolplex © 2010 KG Johansson


Om författaren:

KG Johansson har livnärt sig som bland annat musiker, lärare, forskare, librettist, manusförfattare, opera-regissör, översättare, bibliotekarie, tonsättare och utkastare; det sista dock under rätt kort tid. Han har tidigare skrivit drygt tjugo musikläroböcker och en doktorsavhandling. För de svenska science fiction-älskarna är han välkänd som översättare under 80- och 90-talet av alla de stora sf-författarna: Asimov, Dick, Vance, Clarke, Delany, Heinlein, LeGuin och många andra. Från 1978 var han lärare vid Musikhögskolan i Piteå där han de senaste åren fram till 2006 innehade en professur i rockmusik. Bland libretton han skrivit märks Jan Sandströms opera Macbeth. Numera är han frilansande skrivare på heltid. Läs mer om KG på hans egen hemsida!

Googolplex utkommer i mars 2010.