Wela Förlag - SF/Fantasyromaner för ungdom

Den fula prinsessan

Elizabeth K. Burton

Översättning: Gudrun Wennerström

Kapitel 1.

Sanningen hade väl aldrig kommit i dagen, om inte konungen hade blivit berusad på sin bröllopsmiddag och kvävts till döds av ett kycklingben.

Händelserna som ledde fram till och orsakade olyckan började tre månader tidigare, strax efter sommarsolståndet.

Dagen började likadant som alla andra dagar, med Konung Edricks gormande inne i sin privata matsal. Han hade redan lyckats stjälpa i sig en god del av sin första konjaksbutelj. Han glufsade i sig sin vanliga enorma frukost och begav sig sedan till sitt privata kontor, för att se efter om det fanns några brådskande statsangelägenheter som han måste ta itu med.

Jag befann mig i mitt lilla kontor nära köksavdelningen och skötte om de månatliga utbetalningarna, när en av städerskorna som arbetade en trappa ner rusade in för att meddela mig att en kurir väntade i Stora Hallen. Eftersom sådana sändebud bara användes vid ärenden av utomordentligt stor betydelse, gick jag omedelbart för att träffa honom.

“Jag har ett bud till Hans Nåd”, meddelade mannen, innan jag ens hunnit innanför dörren.

“Jag tar emot det”, sa jag medan jag snabbt noterade allt dammet på hans uniform. Dammlagret var tillräckligt tjockt för att nästan helt dölja gradbeteckningarna på hans axelklaffar, och de mörka skuggorna under hans ögon skvallrade om att han var fullständigt utmattad. Han hade ridit långt och hårt, så jag fann ingen anledning att inte befria honom från hans uppdrag och skicka iväg honom till ett välförtjänt mål mat.

“Mina order är att överbringa meddelandet direkt till Hans Nåd.”

“Korpral, vet ni vem jag är?”

Jag ogillar att behöva ta till militära kommandometoder, men jag tycker ännu sämre om att stå och diskutera med folk som borde veta bättre.

“Ja, milord”.

“Då har ni klart för er att jag är invigd i alla konungens förehavanden. Var så god och tala om ert ärende nu!”

Han kämpade emot ett kort ögonblick, men till slut hade han inget annat val. Därför kom jag att bli den förste, som fick reda på att Drottningen av Abernal var död.

Jag antar, att det är på sin plats att jag presenterar mig, innan vi fortsätter. Mitt namn är Bartrim Ruford, och jag är seneskalk av huset Rediman, den tolfte medlemmen av min släkt att inneha denna titel. Liksom hos alla av betydelse i kungens förvaltning är titlar och ämbeten ärftliga och garanterar monarken pålitliga medarbetare. Ett stort antal människor har dessutom stadigvarande anställningar generationer framöver. Det är åtminstone den officiella förklaringen till systemet. När sagde monark är som Edrick, tenderar det att fungera något mindre smidigt än vad upphovsmännen hade avsett.

Hans Nådiga Majestät Edrick Rediman, den fjärde med det namnet som regerar i Abernal, är, måste jag säga, svår att uppskatta, men ganska lätt att göra till lags, förutsatt att man äger ett tillräckligt stort mått av diplomatisk begåvning och en ännu större villighet att kompromissa med sin moral. Lyckligtvis har jag begåvats med en mer än tillräcklig portion av det förra och har därför varit i stånd att undvika åtskilliga fall av det senare.

Jag hade tillträtt mitt ämbete cirka fem år innan de händelser vi här kommer att redogöra för ägde rum, och hade tills vidare lyckats åtnjuta Hans Majestäts välvilja.

I tjugo år hade en postering befunnit sig vid foten av Höga Bergen. Den hade ett enda syfte – att snabbast möjligt förmedla budskapet om att hans förhatliga gemål var död. Jag ledde nu den dammige budbäraren till rådskammaren, där vi avbröt en dispyt mellan Hans Nåd och hans tre ministrar beträffande de fysiska företrädena hos två damer, som nyss anlänt till hovet. Därefter skyndade jag iväg för att söka rätt på min hustru.

Danella och jag visste, att konungen skulle vilja fira den glada nyheten som han just fått kännedom om, och skyndade oss att förbereda en liten festmåltid för Hans Nåd och några utvalda vänner. Han hade väntat i tjugo år på att få höra att hans förrymda gemål hade dödats i en eller annan skärmytsling, så att han skulle kunna ersätta henne och åstadkomma en manlig arvinge. Nåja, en legitim manlig arvinge i alla fall. Han hade producerat mängder av den andra sorten, då ett liv i celibat var honom lika fjärran som måttlighet med mat och dryck.

Nyheten om att dagen för den hett efterlängtade friheten äntligen kommit, framkallade omedelbara åtgärder. Sändebud skickades iväg före aftonen till alla grannländers monarker med giftasvuxna döttrar, och en vecka senare var Edrick trolovad med den vackra Yolanthe av Nadwich.

Trots vår bestörtning över den brådska som präglat valet av den blivande drottningen, började Danella och jag att förbereda bröllopsfestligheterna; och jag skickade ut inbjudningskort till alla betydande adelsfamiljer och kungligheter. Medan veckorna som föregick ankomsten av damen och hennes föräldrar fortskred, spred sig en mera lättsam och festlig stämning i hela palatset än jag kunde påminna mig ha upplevt på många år.

Jag såg naturligtvis till att alla förberedelser vidtogs för att hälsa husets blivande härskarinna välkommen, precis som min far hade gjort för hennes företrädare. Något som inte var särskilt förvånande var, att de nämnda förberedelserna även omfattade försiktiga påpekanden om att min härskare borde dämpa sina värsta olater.

“Kallar du mig för en buse, Ruford?” brummade han, när jag påpekade det oromantiska i att ögonblickligen vid ankomsten låta föra prinsessan till hans sovgemak, så att han kunde 'pröva henne'.

“Himlen förbjude, Ers Nåd! Men ni är ju en erfaren herre, och lady Yolanthe kommer direkt från klosterskolan. Hon är säkert väldigt blyg och anständig på grund av det.”

“Då är det väl bäst för henne, att hon kommer över sina fruntimmersaktiga griller med det snaraste. Ju förr hon blir med barn, desto bättre.”

“Men så är det ju också det här med hennes fader, som enligt vad det sägs lär vara en utomordentligt gudfruktig herre och mycket emot föräktenskapliga förbindelser.” Denna antydan om att hans blivande svärfar, vilken förutom fromheten hade en förmögenhet som enligt hörsägen var dubbelt så stor som Edricks, skulle kunna låta bli att dela med sig av densamma till sin nye svärson om han blev uppretad, gjorde min kunglige herre betänksam.

“Så hämta henne, när han har kommit i säng, då.” föreslog Edrick, trots att hans röst hade förlorat en del av sin förra beslutsamhet.

“Ett möjligt alternativ, Ers Nåd, men drottning Barbra har bett att få dela rum med sin dotter för att kunna hjälpa till med de sista förberedelserna. Jag misstänker dessutom, att även om den ädla damen skulle sova som en stock och inte hindrade Edra önskningar från att uppfyllas, så kommer konung Benifaz att ha mer än en…vakt… i sin dotters svit, redo att ingripa om prinsessans dygd på minsta sätt skulle vara hotad innan bröllopslöftena har avgivits.”

Han satt hopsjunken med älsklingsbägaren i ena handen och ett stadigt tag i armstödet med den andra. Tankeansträngningen att fundera ut en mera framgångsrik strategi fick hans ansikte att lägga sig i djupa veck. Slutligen accepterade han det oundvikliga till sin egen förargelse och min uppriktiga lättnad.

“Det är ju bara fyra dagar”, medgav han. “Gör vad du tror är bäst.”

Således hälsade konungen sin trolovade välkommen med passande artighet i Stora Hallen – den enda återstoden av det ursprungliga slottet – som traditionen bjöd. Hon var en vacker syn, liten och smärt med stora violblå ögon och gyllenrött hår som svallade fritt och räckte nedanför midjan. Hon var verkligen utsökt och utstrålade älsklighet och oskuld. Hon kastade en enda blick på sin tillkommande och all färg försvann från hennes ansikte, till och med läpparna bleknade. Hennes kungliga föräldrar valde att inte låtsas om hennes reaktion, trots att drottning Barbra riktade en mordisk blick mot sin makes ryggtavla. Trots det märkte jag att hon tittade ner i golvet med uttryckslöst ansikte, så fort det fanns minsta risk för att hennes gemål skulle kunna lägga märke till hennes uppförande. Min tolkning av detta var inte smickrande för Hans Nåd av Nadwich, en uppfattning som… men mer om det vid ett mer passande tillfälle.

Edrick var fem år över sitt femte decennium, medan den unga damen hade två år kvar till sitt andra. Han var fet och plufsig. Dessutom brydde han sig inte om att bada regelbundet, och trots hans respekt för Benifaz kastade han liderliga blickar på Yolanthe. Hans små, svarta stickande ögon tycktes klä av henne resdräkten med blicken, och han verkade mycket belåten med det som fanns under. Jag insåg nödvändigheten av att lägga mig i och påpekade skyndsamt, att hon ju måste vara fullständigt utmattad efter sin långa resa. Därpå förde jag henne raskt till hennes svit, för att hon skulle få återhämta sig. Edrick slickade sig om munnen när han såg henne gå, och jag måste till min sorg erkänna, att jag var glad över att bröllopet skulle äga rum om bara fyra dagar. Annars misstänkte jag att han skulle återgått till sin ursprungliga plan trots Benifaz pengar.

“Arma flicka”, muttrade Danella, när vi återvände till köksavdelningen för att lägga sista handen vid trolovningsfesten.

Jag höll helt och fullt med henne, men det var ju ingenting att göra åt. Man kunde bara hoppas, att den unga damen skulle lyckas åstadkomma den efterlängtade tronarvingen så snart som möjligt, varefter hon troligen skulle få vara i fred för makens intima uppvaktning. Edrick föredrog kvinnor med färre hämningar än de som en prinsessa som uppfostrats i ett kloster förmodligen hade i rikt mått.

Men trots allt måste man berömma honom för hans någorlunda anständiga uppförande under de återstående dagarna fram till bröllopet. Ceremonien förlöpte utan missöden, och bröllopsfesten tog sin början så fort solen gått ned. Jag försäkrade mig om att Yolanthes vinglas ständigt fylldes på, men jag betvivlade att ens det skulle vara tillräckligt. Allt eftersom rätt efter rätt serverades, blev Edrick mer och mer berusad, och jag kom på henne med att stirra på honom med ett ansiktsuttryck som man vanligtvis reserverar för möten med vedervärdiga odjur.

När man druckit den sista skålen för bruden, eskorterade drottning Barbra och några adelsdamer från Abernal henne från festligheterna till konungens sovgemak en trappa upp, där hon i nervpirrande nakenhet skulle tvingas vänta på att få göra sin plikt i den kungliga sängen.

Traditionen bjöd att Edrick skulle dröja åtminstone en timme, innan han gick efter henne. Därför hade en rad olika artister engagerats för att hjälpa honom fördriva tiden. Medan en trupp oanständiga clowner fick festdeltagarna att explodera av skratt, serverades citron- och ingefärskryddad rapphöna med potatismos, en av Hans Nåds älsklingsrätter. Han ryckte till sig en skank, bet av hälften och tuggade i sig ben och allt, medan han halade åt sig bägaren och drack en stor klunk vin.

Jag hade lämnat festen för att kontrollera att buffetbordet i balsalen, dit gästerna skulle bege sig så snart Edrick dragit sig tillbaka, var tillfredsställande utrustat. Jag var därför inte närvarande vid det slutliga händelseförloppet. Uppassaren som hade serverat rapphönan berättade emellertid efteråt för mig, att Hans Nåd, mitt i ett gapskratt, plötsligt föll bakåt i högsätet. Han satt och stirrade rakt ut med öppen mun, samtidigt som den redan höga färgen i hans ansikte antog en allt djupare kulör. Han verkade försöka säga något, men allas uppmärksamhet var riktad mot clownerna varför ingen lade märke till hans egendomliga uppförande… Han slog med handen mot strupen. Det var en signal som han hade infört för att uppmärksamma vinkyparen på att han önskade påfyllning, vid de tillfällen då ljudnivån var för hög för att han skulle kunna göra sig hörd. Detta blev genast åtlytt, men Edrick fortsatte att gestikulera som en galning. Resten av uppassarna irrade omkring helt förvirrade utan att fatta vad det var han så ivrigt önskade, tills konungen gurglade till och antog en blåröd, högst opassande färg och föll med ansiktet före rakt ner i potatismoset. Det var i det ögonblicket som jag kom tillbaka till bankettsalen. En av clownerna hade observerat konungens konstiga uppförande och hejdat sig för att se efter vad som hänt. Hans kamrater, som störts i sin föreställning, avbröt sig också, och vände sig om för att se vad som orsakat avbrottet. Så småningom sänkte sig en djup tystnad i salen, och jag skyndade mig fram för att ta reda på vad som hade hänt.

Benifaz rusade upp och såg med avsmak på sin svärson, som om han misstänkte att Edrick bara avslöjade ytterligare en avskyvärd sida av sin karaktär. Han underströk sin uppfattning genom att i nästa ögonblick, med ett tonfall som hos en man vilken just råkat trampa i gödsel med sina bästa stövlar, utbrista:

“Gode Gud! Han har tuppat av!”

Eftersom något dylikt hade inträffat vid åtskilliga tillfällen förut, var det ju inte precis någon ogrundad slutsats. Konungens ministrar utbytte blickar av blandat ursinne och förakt från sina platser vid bordet. Inte förrän äktenskapet var fullbordat, var ju deras utsikter att få behålla sina maktpositioner säkrade. Edricks oförmåga att uppfylla den plikten – för att inte tala om den dödliga förolämpningen mot den nya drottningens stolte och lättstötte fader – var inte särskilt uppmuntrande. Men jag drabbades av onda aningar, som varken hade med politik eller min egen framtid att göra, och som uppenbarligen delades av min bäste vän sedan barndomen, den Kunglige Riddaren. Sir Christopher Evergild hade inte kunnat uppfatta Edricks belägenhet, eftersom han enligt Edricks befallning hade sin plats alldeles bakom den stol, påminnande om en tron, som Edrick brukade använda vid officiella middagar. Trots att Christopher var en högrest och ståtlig man, skymdes sikten av den höga, snidade ryggen på det kungliga högsätet. Vid Benifaz utrop rusade han emellertid fram – för sent. Christopher föste undan de stirrande tjänarna, lyfte upp Edrick från tallriken och lutade honom tillbaka i stolen. Konungens ögon var vidöppna och uttryckslösa mitt i potatismoset och såsen, och hans huvud föll åt olika håll på ett onaturligt sätt. Jag placerade mina fingrar på den del av halsen där pulsen borde kännas. Som jag hade befarat fanns det ingen där.

“Mina herrar”, sa jag till konung Benifaz och rådsherrarna, så tyst jag kunde men ändå möjligt att uppfatta: ”Konungen är död.”

Benifaz sjönk ihop i sin stol utan att ta ögonen från den döda kroppen. Klungan av ministrar satte huvudena ihop och viskade, medan jag varsamt rengjorde min döde härskares ansikte med en servett under det att sir Christopher höll honom i ett stadigt grepp. De stirrade skräckslagna på sin konungs döda kropp. Där låg nu deras före detta stadiga inkomstkälla. Sedan tittade de med ännu större förfäran på varandra.

Tystnaden, som varat tills nu, splittrades av flera hundra röster som började ropa och skrika samtidigt. Flera av adelsmännen, och ganska många av damerna, rusade upp från sina platser och ansträngde sig för att kunna se så mycket som möjligt. Somliga, som inte var så måna om sin värdighet, gick så långt att de klättrade upp på sina stolar för att se ännu bättre.

När jag slutat med rengöringen, befallde jag fyra betjänter att bära bort Hans Nåd, men innan dess drog jag i smyg av den kungliga signetringen från hans finger. Jag steg sedan ned från podiet och gick till salens mitt under den stora kupolen. Härifrån visste jag att min röst skulle kunna höras av samtliga.

“Mina herrar och damer!”

Uppståndelsen lade sig, då allas blickar vändes från betjänternas börda till mig.

“Hans Nåd, konung Edrick, har råkat ut för en olyckshändelse – må Gud vara hans själ nådig och giva honom frid”.

Under en lång stund rörde sig ingen, och sedan reste sig gästerna, den ena efter den andra, och lämnade salen. Några gick till sina rum, andra till sina vagnar. Inom några minuter var Stora Salen tömd på gäster, så när som på Benifaz som stirrade ner i sitt vinglas, ministrarna som stirrade på varandra, och sir Cristopher.

Ingen hade ju heller trott, att Edrick skulle leva tillräckligt länge för att den son, som han förhoppningsvis skulle hunnit avla, skulle ha uppnått mogen ålder. Ministrarna hade haft för avsikt att förvissa sig om att åtminstone en av dem – och helst alla tre – skulle utses till regenter, när den efterlängtade manlige arvingen övertog tronen.

Nu var de bestörta. Konungen var död, hans äktenskap inte fullföljt, och sålunda förelåg möjligheten att det fanns en annan efterlämnad arvinge. Plikten att överta tronen hade på grund av försumlighet fallit på det avlidna majestätets enda levande avkomma.

“Det måste finnas någon annan”, muttrade Förste minister Marlan Overlack till Tredje minister Zephus Settleson.

“Du borde veta bättre”, grymtade Andre minister Ludlov Entreput och vräkte i sig ett stort glas konjak. “Det var du som rådde honom att mörda alla utomäktenskapliga avkommor, minns du det?”

“Men Gode Gud”, insköt Settleson med ansiktet i händerna.”Hon!”

Betjänterna hade redan börjat röja av borden, så jag måste naturligtvis stå kvar på podiet och övervaka att allt gick rätt till. Att min position också erbjöd en möjlighet att lyssna till deras samtal, var knappast någon slump. Inte för att de hade brytt sig om mig i vilket fall som helst. Många, om inte de flesta, av adelsmännen brydde sig inte tjänstefolket, och rätt ofta inbegreps jag i den kategorin.

I denna tjänarstabens egenskap att vara osynlig inbegreps tydligen också sir Christopher. Han hade återvänt till sin plats bakom högsätet, varifrån jag visste att han kunde höra vartenda ord.

“Vi vet var hon finns”, sa Overlack i en otrevlig och olycksbådande ton. “Och det finns kusiner. Olyckor händer.”

Settleson drog undan händerna från ögonen, som plötsligt började lysa. Entreput log. Ett mycket obehagligt leende.

“Javisst”, instämde han och hällde upp en rejäl konjak igen, men den här gången smuttade han eftertänksamt på den.

Han hällde upp åt sina kumpaner också, och de höjde sina glas och skålade. Jag brydde mig inte om vad de skålade för, men jag misstänkte att det inte hade något att göra med att tillönska någon en god hälsa – allra minst henne.

Om författaren:

Elizabeth K. Burton är verksam på förlaget Zumaya Publications som författare och förläggare. Hennes bok The Ugly Princess har fått mycket fina recensioner i USA. På Wela föll vi för den torra humorn, som hon använder i de partier av boken som ses från Seneskalken Bartrim Rufords håll, samt för det lovande anslaget med en ful, undanskyfflad prinsessa som plötsligt ska bli regent. Resten av boken svarade väl upp till förväntningarna.

“…breaks the rules and has a grand time doing it…an entertaining fantasy filled with remarkable characters who will linger in your memory. A visit to the kingdom of Abernal is definitely worthwhile.” – Jeanine Berry, author of Dayspring Dawning, Fiction Factor

“Fantasy is not my cup of tea, but I must admit that I found myself deeply engrossed and enjoying this exciting book. This fantasy novel is a must read for those who would have liked to live in ancient times. You will love it.” –Bobby Ruble, author of Have No Mercy

“This book is a keeper!! It's one you might find yourself reading more than once just to be sure you've met all the characters…Burton has created a delightful world peopled with delightful characters…even the villains. And it will take you right back to your childhood with its once-upon-a-time flavor…enough adventure, magic, mystery, romance, and much more to satisfy any reader…I highly recommend this book to any reader.” – Anne K. Edwards, Blether Book Review

“…all the makings of a great story: wonderfully fleshed out characters with real depth, a magical kingdom, fairy-tale romance, an honorable thief and a unique plot and storyline…wonderfully surprising…a refreshing change from the norm. I'd highly recommend this book to anyone with a taste for a good fantasy flavored with a fairy-tale flair. Elizabeth Burton's The Ugly Princess earns a four (Rare Find) from this reviewer.” – Jenean Nunz, Word Museum

“This novel is sure to satisfy the tastes of fantasy connoisseurs. But more so, The Ugly Princess is a delightful offering for the lover of dark fairy-tales.” – Maria Osborne Perry, Bonny Swan Reviews

***** Roses
“This is a wonderful adult fantasy in the true order of Paranormal Romances. Elizabeth K. Burton has given her story many unusual ups and downs with unexpected twists that surprisingly fit perfectly into the story line and will not only keep the reader's interest and attention but keep them guessing until the end. I would highly recommend this book anytime.” – The Romance Studio

“…the dry humor and overall tone of the book were two of my favorite aspects of it. Sure, the romance is simmery sweet, though not erotic, and the twists and turns interesting, but the tone was so readable I devoured the book in one day. And you have no idea how hard that is to do when you happen to be the parent of my toddler.” – Jody Wallace, Science Fiction Romance

Den fula prinsessan utkommer våren 2005.