Omslagsillustration © 2009 Gunilla Dahlblom  

Frukost i skymningen

KG Johansson

1

Slutet av augusti. Hettan i Stockholms innerstad var vidrig och Frank Dribble kände svetten rinna innanför kostymen. Outhärdligt att vara klädd i kostym en sådan här dag. Ändå hade bolaget efter många klagomål tillåtit att kostymerna fick vara ljusgrå i stället för svarta. Vilket hjälpte, men inte mycket.

Kvinnan som han följde efter hade det betydligt bättre. Klädd i tunn sidenklänning. Förmodligen var tyget äkta siden, mycket dyrt om än bara ett fåtal kvadratdecimeter. Kvinnan måste känna av hettan, det gjorde alla när den gick upp över trettio grader, men säkert inte lika mycket som Frank. Dessutom var våt eller inoljad hud på modet. Hon behövde inte känna sig ofräsch om hon svettades.

Kvinnan hette Jordan Flossing och var modell. Hon var välkänd för den exhibitionism som klänningen antydde. Hon var också misstänkt för ett försäkringsbedrägeri.

För några dagar sedan hade hon haft ett inbrott i sin lägenhet i Vasastan. Flossing hävdade att hon hade varit ute på ett modelljobb, kommit hem och sett kodlåset smält med en Lopezfackla. Dörren på vid gavel. Ändå nästan ingenting borta – möbler och sådant fanns kvar i lägenheten. Det enda större föremål som saknades var en bordsholo som en liten kille från samma trappuppgång optimistiskt hade burit iväg.

Det som hade försvunnit var smycken och fickelektronik. Smycken från Kaba och elektronik från Sony. Alltsammans top of the line.

Jordan Flossing hade genast anmält inbrottet till polisen. Polisen kom dit morgonen efteråt och fann hennes bordsholo i källarförrådet där pojken hade gömt den. Bortsett från pojken hade ingen okänd lämnat DNA eller fingeravtryck i lägenheten. Övervakningskamerorna visade emellertid att ett par oidentifierade personer hade passerat foajén.

HET SINGEL UTSATT FÖR BRUTALT ÖVERGREPP, löd rubrikerna på nätet. I intervjuerna berättade Jordan Flossing med gråten i halsen om hur det hade känts att komma hem och se sitt liv i spillror. Hon saknade särskilt de smycken som hennes ex, skådespelaren Dick Orbitson, hade skänkt henne medan de var förlovade.

Men de intervjuerna kom inte förrän dagen efter. Trygg/Snygg hade enligt loggarna blivit inkopplade fyra minuter efter att Jordan Flossing passerade övervakningskameran i foajén när hon kom hem till sin lägenhet.

Alltsammans såg ut som ett typiskt bedrägeri. Frank hade fått jobbet på sin lott och motvilligt tagit det. Han visste redan innan att Flossing, i kombination med sin exhibitionism, var träningsnarkoman.

”Det bästa hon vet är att gå runt på stan så naken som möjligt, och så länge som möjligt”, hade han sagt till sin kollega Nick Wall. Nick var mellan tjugo och tjugofem, tio år yngre än Frank, men lyckades på något magiskt sätt alltid slippa fältspaningen.

”Låter som ett trevligt jobb.” Nick flinade.

”Du får det.”

Nick skakade beklagande på huvudet. ”Tyvärr. Jag måste förhandla med Rotux.”

Frank rynkade pannan. Han kände igen namnet. ”Dom som blandade ihop råttgift och vällingpulver?”

”Precis.”

Jordan gick mot Kungsholmsbron. Det passade Frank perfekt. Med lite tur skulle hon stanna på Kungsholmen tills hans skift var över. Han kanske inte skulle ha så långt hem till Coldinutrappan och sin luftkonditionerade lägenhet.

Det fläktade lite på bron. Bussarna som körde förbi var soldrivna och tystgående. Och staden såg vacker ut härifrån. Men det var bara en falsk yta. Dessutom hade Frank annat att se på.

Frank följde ungefär femtio meter efter Jordan Flossing med blicken fastnitad vid hennes höfter. Om det nu fanns en enda fördel med det här jobbet så tänkte han utnyttja den. Han mindes Flossings glittrande leende från tusen tandtrådsspottar, zoomade in hennes höfter genom nätlinserna och försökte kombinera bilderna. Tillät sig att drömma. Det var ingen risk att han skulle kollidera med någon annan av de många andra fotgängare som var ute – nätfunktionerna styrde hans undermedvetna, och alla andras, så att man automatiskt undvek sådant.

Nåja, tänkte han. Det fanns en liten fördel till. Allt det här gåendet var säkert nyttigt för honom. Han såg att han redan hade bränt trehundra kalorier. Och dessutom, slog det honom, laddades hans dator upp genom skosulornas friktion mot marken.

Om han nu skulle leta fördelar.

En hundra meter hög Kristus steg upp över Kungsholmen, slog långsamt ut med händerna och såg på Frank med ögon som bar på all världens sorg. Frank var inte ens troende. Han visste att det bara var en vanlig spot, om än imponerande. Ändå fick han dåligt samvete. Stirrade envist på de gungande höfterna framför sig och försökte låta bli att lyssna.

Kristus sade med dånande stämma:

”Men en fattig änka kom och lade ner två skärvar, det är ett öre. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: ’Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra, som lade något i offerkistorna.’” Kristus såg upp med sin plågade blick och fortsatte: ”Lev som änkan. Ge av vad du har. För Katolska ser inte till din köpkraft utan till din vilja.”

Kristusbilden flimrade till och ersattes för ett ögonblick av en lika hög Usama – Koranen förbjöd ju avbildningar både av Muhammed och av dennes högste chef – vars ögon var lika lågande som Kristus var sorgsna. Även om Sverige officiellt låg under Katolska fanns det gott om muslimer och Sonyar i landet. Spottarna skulle egentligen vara personliga, men nätet var hårt överbelastat och ofta läckte den ena spoten över till den andra. Och medan spottarna pixlade sönder, flimrade i och ur varandra, såg man också verkligheten under nätets bild av staden, de slitna fasaderna och den spruckna betongen. Rucklen som genom nätlinserna såg ut som nybyggda palats.

Den grå och sjaskiga verkligheten.

Ibland kunde nätet försvinna helt i över en minut. Man väntade håglöst på att det skulle komma tillbaka. Att ta av sig linserna – eller glasögonen, för dem som inte hade råd med linser – var mycket riskabelt. Man kunde drabbas av straffavgifter. Eller, i värsta fall, bli avstängd. Bli en zombie, en av dem som gick omkring utan kontakt med nätet. Och det ville man inte.

Den officiella förklaringen till att nätet var obligatoriskt var att man kunde missa viktiga meddelanden. Men alla visste vilka meddelanden det egentligen gällde.

Spottar från Katolska, dess underbolag – och dess konkurrenter.

Det enda sättet att komma undan spottarna var att sova. Nätet registrerade alfavågor och lämnade sovande i fred. Än så länge.

Men under det senaste året hade det pratats mycket om drömspottar.

Frank undrade ibland om han var den ende som plågades av spottarna. Stod verkligen alla andra ut med dem? Hans partner hade aldrig klagat. Ingen annan heller. Men tanken på att spottarna kunde komma in i hans drömmar var outhärdlig. Att de skulle smyga sig in i hans mest hemliga världar, dyka upp bland tankar som hans vakna jag inte ens visste om att han hade.

Kristus pixlade tillbaka och fortsatte att tala om det katolska sättet att spendera sina inkomster. ”Det är en rik värld”, sade han. ”Och du kan göra både världen och dig själv rikare genom att investera i Katolska.”

Frank tog utan förvarning två tvära steg åt sidan. Nära att snubbla till. Nätet hade ryckt in, bubbelfunktion, och föst hans fötter åt sidan. Så snart han hade zoomat bort från Flossings höfter försökte han se vem han hade mött.

Han kände inte igen mannen. Halvlångt hår, iförd en vit klädnad, inte olik den som Kristus bar. Någon som jobbade åt Katolska. Och eftersom nätet hade styrt bort Frank så drastiskt måste mannen vara en ledande magnat. Bubbelfunktionen gjorde att man rörde sig mer avskilt. Andra människors steg styrdes bort och man kunde vistas i en tom bubbla med ett par meters diameter även i täta folkmassor.

Frank ville inte ens tänka på hur många euro i månaden det kostade att prenumerera på den funktionen.

Den där magnaten, tänkte han. Han och Flossing. Kunde bli nästa par. Konstigt att de inte såg varann. Skulle passa perfekt ihop. Sälja sitt förhållande till nättidningarna och bli ännu rikare. Ännu mer avlägsna från tjänstemän som Frank. Inte för att han var fattig. Inte alls. Men ändå.

Hans fötter värkte. Och det var så hett. De svaga vindfläktarna tycktes ha upphört helt och hållet. Herregud, det var så obegripligt hett. Säkert fyrtio grader i solen just nu.

Han försökte flyta in i Jordan Flossings höfter igen. Det gick bra under ett par sekunder. Sedan kände han att någon såg på honom och vände blicken åt vänster.

En ung flicka kom gående från andra hållet. Panterlikt smidigt. Mellan tjugo och tjugofem. Klädd nästan exakt som Flossing, men i en om möjligt ännu mindre modell och med ännu mer former under den.

Flickan log vänligt mot honom. Blond och storbystad, glittrande tänder, löftesrika ögon. Glänsande inoljad hy. Precis som Flossing. Låg klang signalerade att Franks puls hade gått upp. Han vände sig om och såg efter flickan. Hon vände sig om mot honom också. Log. Sedan försvann hon i folkströmmen.

Jesus Kaba, tänkte han. En liten stolthet växte inom honom. Hon hade sett hans välbyggda kropp, det mörka håret och det manligt fyrkantiga ansiktet. Han hade fortfarande något kvar. En dragningskraft.

Och så där såg Velvet ut för tio år sedan, tänkte han. Jag önskar att …

Nätet klingade till. Inkommande samtal, dolt nummer. Frank blinkade två gånger för att svara.

”Dribble.”

”Hej”, sade en låg och beslöjad röst. ”Jag heter Norma Gor. Vi möttes på bron för tio sekunder sedan.”

”Hej?” sade han osäkert.

Med rätt prenumeration var det inte alls omöjligt att GPS:a någon som man mötte och ringa till dem på ett par sekunder. Men varför hade den här magnatflickan kontaktat honom?

Jag kanske fortfarande har något, tänkte han. Jag ser inte illa ut –

Verkligheten rasade ned över honom.

”Vill du ha lite kul?” frågade flickans sensuella röst. ”Jag har reserverat ett rum på hotell Amaranten för dig och mig. Tvåtusen euro för en timme. Jag är undergiven. Mycket undergiven. Under dina starka händer och mörka, nästan grymma ögon ska jag –”

Frank bröt kontakten. Idiot, tänkte han. Inbilska idiot. Naturligtvis kunde Katolska Sex, eller någon annan ring, få access till nätet. Även om det officiellt var olagligt. Naturligtvis hade de sett hur han zoomade in Flossing. Skickat ut Norma Gor, någon som var perfekt anpassad till hans profil.

På ett sätt hade han lust. Hade varit trevligt. Men han kunde inte släppa Jordan Flossing just nu. Trygg/Snygg visste lika väl som Katolska Sex var Frank befann sig. Han kunde få löneavdrag och i värsta fall kunde det till och med skada hans karriär. Om något år skulle han bli docent och han ville inte riskera att gå miste om den löneförhöjningen.

Och dessutom var han orolig för Velvet.

Velvet var hans sambo. De hade varit partners i nästan tio år. Först hade allt varit bra. Men inte längre.

Något var fel.

Frank ville inte tänka på vad det var. Som försäkringsprofessor hade han nästan obegränsade rättigheter att kolla upp andra människors förehavanden – GPS, avlyssning, bevakningskameror, allt man kunde tänka sig. Officiellt var det förstås lika olagligt som att Norma Gor kunde kontakta honom så snabbt. Men i praktiken skulle han kunna GPS:a Velvet just nu och kolla mot bevakningskameror.

Han ville inte göra det.

Antagligen, tänkte han, var han rädd för vad han skulle få se. 

 

Frukost i skymningen © 2009 KG Johansson


Om författaren:

KG Johansson har livnärt sig som bland annat musiker, lärare, forskare, librettist, manusförfattare, operaregissör, översättare, bibliotekarie, tonsättare och utkastare; det sista dock under rätt kort tid. Han har tidigare skrivit drygt tjugo musikläroböcker och en doktorsavhandling.

Frukost i skymningen utkommer i april 2009.