Omslagsbild © 2011 Gunilla Dahlblom

Feedback

KG Johansson

 

1

Lugna dig nu, tänkte hon. Snabbt på väg uppför trapporna. Lugna dig nu.

Det gick ju bra i alla fall.

Hon försökte intala sig att det var så. Hennes kropp höll inte med, överdoserade adrenalin och stresshormoner. Samtidigt var hon lättad.

Och orolig.

Hon ville prata med Jammy. Behövde det.

Hennes puls måste vara närmare hundrafemtio. För lite motion. För mycket stress. För mycket Pete.

Hon skakade på huvudet så fort hon tänkte på honom. Jävla Pete.

Nu. Bara en trappa till. Hon ökade på stegen, småsprang nästan, höll på att rusa rakt in i någon som var på väg ned. Mumlade en förvirrad ursäkt. Andades häftigt uppe i hallen, försökte dra in massor av luft. Äntligen framme.

Dörren var gammal och hade inget att säga. Hon knackade hårt på den. Hade lite svårt att styra andningen.

Inget hördes inifrån lägenheten.

Hon knackade igen. Öppna nu, tänkte hon. Hon hade ju bubblat honom alldeles innan giget. Han skulle vara hemma. Sa han.

Inte ett ljud.

Hon letade efter sin kyoushi men hennes hand ändrade sig på eget bevåg: fuck that.

Tog i dörrhandtaget. Dörren gick upp.

Tina såg vad som fanns i hallen. Hörde någon skrika.

Insåg att det var hon själv.

 

2 

Bara ett par timmar tidigare. Arcushallen, utanför stan.

Ett schabrak, tänkte hon. En högljudd symbol för sin tid. Vrålande. Tiotusentals kvadratmeter golvyta långt utanför stadskärnan. En plats dit uttråkade konsumenter kunde lockas för allt från bilmässor till politiska möten till konserter. Ett schabrak, fult som stryk. Varje stad hade byggt ett. Och numera var de flesta ålderstigna och förfallna på gränsen till att rasa ihop. Precis som det här.

Sluta nu, uppmanade Tina sig själv. Du är bara nervös.

Och? svarade hon ilsket. Har jag någonsin haft större anledning att vara skärrad än nu?

Tina Hedlund. Bråkar med alla. Finns det ingen annan i närheten så gläfser hon på sig själv.

Hon skakade på huvudet och tog ett varv till backstage. Jante, Tristan och John väntade i logen. Inga andra där inne, två vakter utanför. Hon log artigt mot biffarna, försökte komma ihåg vad de hette men gav upp. Nöjde sig med att nicka kort och affärsmässigt. En märklig kontrast till leendet, insåg hon när en av biffarna såg förvirrad ut. Hon var nära att göra det ännu värre genom att automatiskt le och nicka igen. Lyckades avbryta i sista ögonblicket.

Ett par inbjudna journalister som hon borde byta några ord med. Kanske sen. Tekniker och någon slips som antagligen hörde till stället.

Jag var fjorton första gången jag var här, tänkte hon. Hon mindes hur upprymd hon hade varit, storögd över hela kroppen på något sätt. Lyckan över att vara ända uppe i Luleå utan föräldrar, bara med Shayla och gänget.

Storögd då. I dag skulle hon ha varit likgiltig. Om det inte hade varit för vad hon nyss hade fått reda på.

Det var inte bara själva grejen. Det var det att hon borde ha fått veta tidigare. Hon om någon, i god tid.

Men inte.

I stället hade de kommit till henne bara en timme före konserten. Hon såg på sin kyoushi. Inte ens en timme. Fyrtiofem minuter sedan. Pete och Avram, en PR-konsult som hade dykt upp på något sätt under senaste tiden, hade kommit och bett henne om ett par minuter. I enrum.

"Visst", hade hon sagt inne på någons skräpiga kontor. Automatleendet på då också. Och även då hade det stelnat som pastasås på en kylig uteservering.

För övrigt var samtalet knappast i enrum. Avram hade med sig sin assistent, en liten tyst figur som hette Tom eller något i den vägen.

"Pete kommer att försvinna", hade slipsen Avram sagt. "Från och med i kväll till galan nästa lördag. Kungsträdgården."

"Okej …" Hon hade låtit ordet hänga i luften medan hon såg på Pete. Han log, lite generat. Ryckte på axlarna. Men ingen sa något och hennes ord sjönk långsamt till marken.

Kort harkling. "Och det är därför att?"

"Dels är det en PR-grej", sa Avram. Fyrtioårsåldern, medellängd, väljoggad och chict gråsprängd. Slick som en kyoushireklam, möjligen bortsett från ett oväntat jultomteskägg. Tydligen Petes talesman nu. "En av landets största stjärnor försvinner från rampljuset, ingen vet vem han är, inte ens du, hans assistent och närmaste medhjälpare. Massor av press. Teorier, fantasier, whatever. Massor."

"Jag är ingen bra skådis." Hon noterade hans engelska uttryck. Bättre det än om han hade använt japanska, låtsats vara nitton.

"Det är lugnt. Du behöver inte låtsas. Du kommer inte att veta något."

Hans leende var varmt men hon litade inte på det.

"Vänta nu", hade hon sagt.

Tio minuter senare hade hon ställt alla frågor hon kunde komma på, ställt dem flera gånger, fått konsekventa svar, inga glidningar. Andats djupt, fått mer och mer kontroll över sitt yttre. Konverserat artigt. En stilla havsyta ovanför det osynliga vulkanutbrottet. Ja, de var medvetna om att Arcushallen skulle begära ett skadestånd när stjärnan var borta. Kanske skulle några i publiken begära pengarna tillbaka. Men det var lugnt, Avrams byrå skulle betala. Hade råd med den saken, det var fickpengar. Och att Pete skulle vara borta precis den vecka när uppståndelsen skulle vara som störst var bara en tillgång. Hävdade Avram.

"Media kommer att älska det", återkom han till. Lysande ögon, lätt vidgade näsborrar. En kyoushifetischist. "Nyheter, debatter, bloggar, textreklam … det blir omätligt."

"Och förklaringen är?" hade hon sagt.

Pete hade yttrat sig, nästan för första gången. Hon kände honom så väl, borde veta exakt vad som rörde sig i det där huvudet. Men Avram kunde ha drillat honom också. "Vänta tills du känner att hon är med, att hon ger efter, då kan du ta dina grejer." Vilket Pete lydigt gjorde nu.

Medan Tom satt tyst och orörlig.

"Jag kommer att skicka ut en ririsu mitt i veckan", sa Pete. "Jag har dragit mig tillbaka, ska meditera, fundera, hitta lösningar. Komma i kontakt med alltet."

Hon höjde på ena ögonbrynet och kände sig genast skamsen.

"Kontakt med alltet? Är det vad ni har att komma med?"

Avram tog smidigt över. "Det ska formuleras noggrant. Vi har folk som kan sånt, det ska vara real stuff. I sig. Och Pete ska verkligen göra det där."

Hon iakttog honom. "Men", sa hon.

Han nickade, ett litet erkännande. "Du har rätt. Det är inte allt."

Och sedan hade de berättat. Lite.

Nu väntade hon på publikreaktionerna. Arcushallen var full, vad det nu innebar, hon mindes inte – tretusen, fyratusen? Mer? Fantastiskt mycket folk, hur som helst, med de senaste decenniernas vikande födelsetal och små ungdomskullar.

Och ingen av de där några tusen visste att kvällens stjärna var spårlöst försvunnen.

Bara bandet hade någon aning. Men de visste inte allt. Censurerad version, mer hade Tina inte fått tillstånd att ge dem.

"Han har försvunnit", sa hon till dem när förbandet redan var inne på sin sista låt. "Jag har letat överallt. Ingen vet var han är."

De reagerade precis som hon väntade sig: John, trummisen, blev upprörd. Men han såg diskret på gitarristen Jante och basisten Tristan medan hon berättade.

Hon iakttog dem själv. Ögonen som vidgades en aning. Impulsen att se på varann, en impuls som de lyckades hejda. För sent: hon hade sett det lika tydligt som om de hade tryckt upp affischer över hela stan.

Frågan kom mycket snabbt. Från Tristan förstås.

"Vad gör vi?"

"Vi kör", sa Tina. "Jante sjunger. Vi får betala lite skadestånd men vi har inte så mycket att välja på."

"Och om han kommer tillbaka?" Jante igen.

Hon mötte hans blick. "Vilket föredrar du?"

Jante vek undan. Han började just koppla att han skulle få sjunga sina egna låtar och vara i rampljuset. Om ett par minuter, tänkte Tina medan hon såg Jante inse mer och mer, är han jättenöjd. Det bästa som kunde hända.

Jante var inte alls besviken över att Pete var borta. Han såg inte riskerna: fiasko, bli utbuade, det som Tina fortfarande såg tydligast. Jante såg bara möjligheterna. Sin egen chans.

Jante ville vara nummer ett. Men i ett band där Pete sjöng var det redan avgjort vem som hade den platsen. Vilket Jante inte riktigt kunde acceptera. Det var så det andra av två "n" i hans smeknamn hade muterat till ett "t": hundratals, kanske tusentals gånger hade han talat om för Pete att "Du ska inte tro att du är något. Du ska inte tro att du är bättre än vi. Du ska inte tro att du kan lära oss något."

Och så vidare. Direkta citat ur den gamla boken. Tina hade kollat.

Det var ett tecken på Petes styrka att han inte bara hade klarat av alla de små antydningarna utan dessutom gjort det med gott humör. Tagit alla stick som skämt, aldrig gett igen.

Aldrig utnyttjat sin förmåga i det sammanhanget.

Tina visste nämligen. Hon visste att om Pete använt sin talang för att ge igen mot Jante så skulle Jante ha drabbats av sin egen lag. Pete kunde ha fått Jante att känna allt det där på riktigt, djupt inne i sig själv. Jag är ingenting, skulle Jante ha insett, känt det djupt djupt i märgen; jag är inget och kan inget, duger inte till någonting, ingen bryr sig om mig.

Det kunde ha knäckt honom. Skulle ha, ändrade hon sig, det skulle ha knäckt honom.

Men Pete hade aldrig gjort något sådant.

Och nu var Pete försvunnen.

Sista ackordet klingade ut.

"Det är dags", sa hon till killarna. Hon utstrålade trygghet och förtroende: självklart skulle det gå bra. En lugn yta.

Ovanför vulkanutbrottet.

Jante försökte hålla ansiktet i styr medan han reste sig upp och följde efter de andra ut i korridoren. Det fungerade nästan. Men bara nästan. Det lilla leendet trängde sig oemotståndligt fram.

Ute i hallen skrek publiken Petes namn.

Tina undrade vad som skulle hända.

 

 Feedback © KG Johansson 2011   www.kgjohansson.se