Omslag © 2012 Nicolas Krizan

Autogenesis

David Sikter

...

2

Jag var 19 år och odödlig. Ja, ni vet kanske hur det är? Livet hade nyss börjat; året var 2048.

Det var året då jag flyttade hemifrån och började plugga i Uppsala. Jag har typ alltid vetat att jag skulle bli en "datanörd" när jag blev stor, och till slut fick jag min lilla korridorslägenhet på 19 kvadrat på Sernanders väg och började på det fyraåriga DV-programmet. Det var också året då jag "kom ut" som gay – mina föräldrar tog det bra, "bara du är lycklig så är vi lyckliga" och så vidare. De är coola, all heder åt dem. Det var också i den vevan jag träffade Alexander, den förste som jag kom att kalla för min "pojkvän" även om det bara varade i några veckor. Och studentlivet... jag kände direkt att jag hade hamnat rätt, med alla nya, spännande och intellektuella människor omkring mig. Det här skulle bli så jävla kul.

Gud ja, det var mycket som hände det året. Det var också då jag träffade Niklas – Niklas Selmlind.

Alla har väl någon i sin bekantskapskrets om vilken de tänkt "fy fan vad den där människan är smart!"? Inte bara lite smart, sådär i största allmänhet, utan en sån där person som är så smart att det är rent ut sagt otäckt?

Jag träffade många såna personer i Uppsala. Vi hade till exempel en tysk matematikprofessor som undervisade i diskret-matten som tydligen var mycket känd, ett matematiskt geni som hade bevisat ett mycket viktigt matematisk teorem när han var i tjugoårsåldern. Det var en mycket speciell människa, måste jag säga. Han var alltid klädd i samma kläder, verkade det som – antingen det, eller så hade han typ tio stycken likadana kavajer och exakt likadana flugor.

Men nu kom jag ifrån ämnet. I alla fall: jag träffade många såna hypersmarta personer i Uppsala – men Niklas Selmlind stod i en klass för sig.

Han kunde mycket väl vara Sveriges intelligentaste människa. Det gick i alla fall trovärdiga rykten som sa att han som liten hade fått sin IQ uppmätt till över 200, vilket bara händer en gång på typ hur många miljoner som helst.

När jag började på Universitetet hade han redan börjat doktorera, fast han var drygt ett år yngre än mig. Det är det inte många som kan stoltsera med: doktorand vid 18 års ålder.

Att han var någon slags nörd skulle nog de flesta konstatera redan på långt håll: han var väldigt spinkig, helt klart inte killen som hängde på gym, han höll sig med ostylat hår, gick ofta klädd i T-shirtar med någon fyndig text som bara var begriplig för en liten del av befolkningen. Han var ganska lik Vincent, om ni vet, i serien All about my job. Väldigt lik faktiskt, och det är det fler än jag som påpekat. Så visst, han såg lite "nördig" ut. Men ändå: att den här killen kanske hade högst IQ i Sverige var det nog ändå inte många som skulle ha gissat.

Jag kommer ihåg en gång när jag hade slitit med ett av expertproblemen i Illustrerad Vetenskap i två dagar – det var en sån där figur som man skulle dela upp och sätta ihop till en ny figur – och jag trodde mig till slut ha kommit fram till att det måste vara matematiskt omöjligt att lösa, att det var en kuggfråga. Jag tyckte mig till och med ha hittat ett fiffigt bevis för det. I alla fall, jag visade problemet för Niklas. Han bara kollade på det, med ett enda ögonkast, eller i alla fall inte många sekunder – och pekade sen ut snitten (runda snitt, inte raka, naturligtvis). Jag fick kämpa i flera minuter bara för att övertyga mig om att han faktiskt hade löst problemet.

Jag är inte dum i huvudet på nåt sätt, jag menar, jag har aldrig behövt anstränga mig mycket i skolan och har ändå fått höga betyg. Men Niklas spelade klart i en annan division.

En helt annan division.

Fast något "fel" var det ju på hans hjärna. Jag märkte till exempel att han kunde få för sig att han skulle gå på ett väldigt speciellt sätt när han gick på gator belagda med stenplattor. Ibland verkade det som att han gick enligt reglerna för hur en springare får gå i schack, ibland var det ännu mer komplicerade mönster som jag aldrig förstod mig på, där han ibland plötsligt tog väldigt långa eller väldigt korta steg. Ibland kunde han också lägga mycket tid på att lägga saker i perfekta linjer eller andra geometriska mönster. Han hade visst Asperger, fick jag höra av en annan i hans forskargrupp. Det är tydligen ganska vanligt bland de som forskar i datavetenskap.

Och fotografiskt minne hade han också. Sånt måste jag faktiskt erkänna att jag kan bli lite avundsjuk på. Jag undrar hur det skulle vara.

Anyway. Han doktorerade på Ångströmlaboratoriet inom AI. Hans professor var dock tydligen ganska missnöjd med att det inte gick att få någon fokus på hans forskning. Kan föreställa mig det, för sån var Niklas. Kastade sig hela tiden över något nytt. Ostyrbar. Till exempel struntade han i vilka kurser hans professor tyckte han skulle läsa och läste istället in en massa kurser på läkarlinjen som handlade om neurologi och hjärnan. Det hade visserligen någon slags koppling till vad han forskade på, men dessutom läste han också kurser i fysik och astronomi, och ett tag sprang han till och med omkring i Engelska Parken och läste några skumma kurser på teologiska institutionen, så att jag blev orolig för att han hade börjat grubbla och bli religiös.

Men Niklas slösade inte bort sin tid. När han fick med en artikel i den prestigefyllda MIT-tidskriften Neural Computation, som dessutom fick skyhög impact factor och pris för årets bästa artikel, slutade hans professor tjata på honom. Antagligen var det då han insåg att Niklas hade gått om honom för länge sen.

Vi träffades genom föreningen – föreningen Uppsalastudenter för Transhumanism. Av någon anledning kom vi två väldigt bra överens från första stund. Och för min del – att hänga med någon så smart som Niklas tyckte jag var oerhört spännande.

Senare på höstterminen mitt första år i Uppsala bjöd han en dag hem mig till sin studentlägenhet på Rackarberget. Det var första gången jag var hemma hos honom, och det var då han berättade sin stora hemlighet.

Han hade byggt ihop ett kraftfullt processorkluster i sitt studentrum. Det var en riktigt imponerande maskin: 3000 cellprocessorer, var och en med två tusen kärnor och 4 terabyte internminne. 16 miljoner miljarder aritmetiska operationer per sekund. En maskin designad för ett enda syfte: massiva parallella aritmetiska beräkningar – simulering av neurala nät.

Vad han gjorde var olagligt, förstås. Mycket olagligt. För att kunna koppla ihop processormodulerna hade han varit tvungen att ta sig runt hårdvarulås med specialadaptrar han plockat med sig från universitetet, och en del andra trick.

Hans mål var att konstruera en medveten AI. En AI som speglade den mänskliga intelligensens alla förmågor: kreativitet, fantasi, känslor. Egen vilja.

Det var i och för sig inget han var ensam om. Många andra glada nördar, allt ifrån amatörer till välrenommerade professorer, runt om i världen satt och försökte göra detsamma, trots förbuden.

När han frågade om jag ville hjälpa till med projektet tvekade jag inte en sekund.

 

 Autogenesis © David Sikter 2012   www.davidsikter.nu