Omslagsbild © 2012 Helena Östlund

Aiko på jorden

Helena Östlund

 

1

På jorden fortsätter trädens rotsystem under markytan, med samma omfång som ovanför.

Det tänker jag på, när jag vaknar i färjan bredvid Boi, den femte dagen på jorden.

Jag öppnar inte ögonen helt, utan kisar mot en mjölkvit himmel ovanför silhuetten av träd. De är många, och bakom dem, ännu fler. Många tusentals träd, med enorma kronor och lika enorma, men icke synliga, rotsystem. Det kallas skog.

Vi har dragit upp färjan på stranden, för att inte driva ut till havs, eller slås i bitar mot klipporna. Den andra dagen vaknade vi livrädda av sjögången. De svarta vågorna tornade upp sig mot oss meterhöga och kastade sig mot klipporna med ett brak. De knuffade färjan mot stranden och gnisslet som uppstod när den gneds mot sten och grus var outhärdligt.

Är det en effekt av polarisarnas smältning?

Är detta vad som kallas tsunami?

När stormen – eller vad det nu var – lagt sig, inspekterade vi omgivningen för att se på effekterna av fenomenet. Men där syntes inga. Ingen våldsam erosion, den som många gånger orsakat svältkatastrofer på jorden. De slingrande organismerna som täcker klipporna under vattenytan var kvar, så även de knottriga kräftdjur och rankfotingar ovan den. Det kan inte ha varit någon tsunami.

Vår farkost är för övrigt en rymdfärja och ingen båt. Vid nedslaget landade den i ett av jordens hav - vi har ingen aning om vilket - och dök förmodligen ett antal tusentals meter, för att sedan långsamt ta sig upp mot ytan igen. Det är fantastiskt att tänka sig de metrarna. Meter efter meter efter meter med vatten som existerat i miljarder år, som is, som regn, som bladsaft, som blod.

På våra dagsutflykter, som för varje dag blir lite längre, kan jag inte låta bli att lägga mig ner på marken och uppleva känslan av jorden. Sjuttio tusen meter jord i skorpan, och då är skorpan endast det allra yttersta av mer och ännu vildare, ohejdbara, flytande, levande ämnen. När jag ligger där på marken och blundar, med jorden som huvudkudde, får jag svindel. Det är fantastiskt, men också mycket skrämmande. Det är så olikt Nova – den födelseort vi övergav - att jag blir rädd.

Vi är egentligen livrädda, Boi och jag. Varken rymden uppåt eller nedåt, är någonting vi tidigare upplevt, eller kunnat förstå. Det finns inget tak, inget skyddande hölje, som på Nova.

Livet på Nova har gett oss agorafobi. Det är ett ord som härstammar från grekiskan och betyder torgskräck.

De gamla grekerna trodde även att jorden var platt och att solen snurrade runt den.

Agorafobin innebär att vi är livrädda för att bete oss konstigt. Det finns ingenstans att gömma sig här, som på Nova. Vi vet att det förr eller senare kommer att hända. Jag menar, vi är inte från jorden! Hur gör en normal människa på jorden, i skogen?

Jo; hon campar, skjuter djur, gör upp en lägereld, plockar bär och svamp, bygger vindskydd och vandrar.

Samtliga företeelser har vi sett på journalfilm.

Vi gör allt för att imitera de filmerna. Vilket är komiskt. Boi sparkar till mig när jag lägger mig ner, med huvudet mot marken för uppleva jorden och förmanar mig, med onödigt hård röst:

"Skärp dig, for fuck’s sake!"

Jag vet att det inte normalt beteende för en vandrare på jorden. Jag vet att jag borde skärpa mig, eftersom mina icke-jordsliga rörelser kanske skulle kunna plockas upp av en satellit.

Men när paniken väl drabbar oss, kommer det i alla fall att synas vilka vi är.

Vi har pratat om hur vi ska förhålla oss till det, när vi når civilisation.

Nej, vi får inte drabbas av panik.

Vi måste ljuga.

Vi kan inte berätta att vi lämnade 20000 människor att dö på 3000-talets mest avancerade och kostbara rymdprojekt, den urborrade asteroiden Luna Nova. Vi har åtminstone begått en kriminell handling, för vilket vi kan bli åtalade och återbetalningsskyldiga, nämligen stölden av passagerarfärjan. Här där det största värdet fortfarande räknas i pengar.

Rymdkolonin Nova - mänsklighetens största bakslag i rymden.



 Aiko på jorden © Helena Östlund 2012   www.helenaostlund.com