Omslagsbild © 2014 rolffimages Fotosearch.com

Africka

KG Johansson

 

3

Ja, Sandra?” Hon hör själv frågan i tonfallet: samtalet kommer inte från det här landet och displayen säger CALLER UNKNOWN.

Hej! Är ni på planet än?”

Gunnel! Hej. Nej, vi är i kön”, hon mäter med blicken, ”sju meter kvar. Eller så.” Tom ser på henne, roat frågande.

Okej.” Gunnel låter en aning uppjagad. ”Gå ur kön.”

Vad?”

Gå ur kön. Jag vill prata med er.”

Sandra håller telefonen mot magen och säger till Tom: ”Gunnel vill att vi går ur kön. Hon vill prata med oss.”

Tom rycker på axlarna. Sandra känner svetten ta fart.

Sandra?”

Hon mer känner än hör ordet. Hon bestämmer sig och sätter telefonen till örat igen. ”Okej.”

De tar två steg åt sidan. Tom gör en vänlig gest åt mannen bakom dem, förbluffande korpulent, ljusbrun i hyn och med skjortan helt dränkt av svett. Mannen nickar och går framåt. Kön hasar lydigt efter.

Sandra säger: ”Berätta.”

Det händer nånting. Ni har varit i den där byn, Dwo …”

Dwoda. Ja.”

Och dammen heter väl Mereko?”

Ja. Fast betoning på andra stavelsen.”

Okej. Lite söder om Dwoda, västerut. Det händer nånting där.”

Vad då?”

Gunnel drar efter andan. Sandra kan se henne framför sig: lite för ungt klädd, som om hon inte ville erkänna varken ålder eller vikt. Blond, men lite för ofta med svarta hårrötter. Stort skratt, men framför allt: rejäl. Gunnel måste vara rejäl. Sandra har sett redaktionschefer komma och gå och de som blev kvar har alla haft alla den egenskapen.

Nå?”

Gunnel säger: ”Folk säger att de har sett rymdskepp.”

Rymdskepp?”

Och de är inte från jorden.”

Inte från jorden.”

Sandra måste möta Toms blick och vet på förhand hur hans leende kommer att se ut. Exakt.

Jag vet att ni har bråttom”, säger Gunnel. ”Och jag förstår hur det här låter. Men det håller på att bli en stor grej och det vore perfekt om ni kunde ta det. Annars måste vi skicka dit någon annan, det tar minst tolv timmar, och ni är redan på plats.”

Vänta.”

Sandra vänder sig till Tom för att återge vad Gunnel hade sagt. Medan hon gör det hör hon två andra telefoner ringa. Kön bredvid dem stannar upp, rör sig igen, stannar än en gång.

Tom säger: ”Jag är med om du är det.”

Okej.” Sandra nickar. Hon säger till Gunnel: ”Hur vet man att det är rymdskepp? Och att de inte är från jorden?”

Vill du hellre tro på onda andar? Spöken? Änglar? Kalla det vad du vill. Ni får se själva. Du vet om att CNN har ett team vid dammen antar jag?”

Ja.” Sandra ser ned i golvet. Hon ser hur nötta plankorna är, nästan ingen fernissa kvar, sprickor som rynkor i ett åldrat ansikte, medan Gunnel pratar.

De var i lägret, uppsamlingslägret eller vad det kallas, när några unga lokalbor kom rusande. Ropade om att de hade sett något underligt i djungeln. Ungdomarna var så uppjagade att teamet följde med dem. Jag ser deras bilder just nu. Jag vet inte hur jag ska beskriva det … jag har aldrig förr sett något liknande.”

Jag kan ta in dem på datorn.”

Hinner du det? Innan flighten går menar jag?”

Vet inte …” Hon ser vädjande på Tom.

Gunnel säger enträget: ”Jag har sett bilderna. Det här är stort. Även om det skulle vara en bluff så är det fantastiskt skickligt gjort, CNN-teamet har köpt det med hull och hår, nånting händer. Nånting som jag aldrig har sett förr. Eller hört talas om. Det ser verkligen ut som något slags UFO.” Gunnel drar efter andan igen. Sandra tycker sig höra ett slags skälvning i hennes röst. ”Tar ni det? Eller ska jag skicka någon annan?”

Tom. Tar vi det här? Flygande tefat i djungeln?”

Kan vi låta bli?”

Sandra håller telefonen mot magen igen. ”Jag skulle nog ångra mig.”

Han ler, nästan omärkligt. ”Jag vet att du skulle göra det.”

Sandra håller hans blick en sekund till. Sedan sätter hon telefonen mot örat. ”Vi tar det. Ring hotellet och boka ett par dagar till.”

Redan klart.” Lättnaden är tydlig i Gunnels röst.

Bra. Jag ringer sen.”

Lycka till.”

Telefoner ringer fortfarande. Kön är nästan slut. Tom ställer sig längst bak i den.

Vad gör du?” säger Sandra.

Bagaget. Om vi kan få ut det.”

Å.”

Annars måste jag hyra en kamera. Du vet.”

Hon vet.

Svetten bildar komplicerade floddeltan överallt på hennes hud. Ändå känns värmen mindre tryckande nu. Hon ser ett par andra människor lämna köer och gå mot utgången. Telefoner ringer. Hennes kropp lever upp och hemlängtan är borta.

De har något på gång

 

 Africka © KG Johansson 2014   www.kgjohansson.se