Omslagsbild © 2015 Gunilla Dahlblom

Africka 2: Den enda dåliga människan i världen

KG Johansson

 

1

.....

Lars hade läst journaler och utlåtanden. Han hade talat med två lärare och en kurator. Nu såg han henne för första gången: Alea Rynell, en av de minst lyckliga människorna i världen.

Aleas föräldrar var döda. Kvinnan som följde med henne var hennes styvmor. Styvmodern hette Julia Strand och hade varit kontorist när hon fick hand om Alea. Hon hade snart lämnat kontoret för att ägna sig åt en framgångsrik karriär som kritiker och utvecklare av sociala media. Julia Strand var förmögen och känd. Alea var bara känd.

Eller kanske snarare: ökänd.

"Vad roligt att ni är här till slut", sade Lars när alla hade satt sig i soffgruppen i denim och stålrör kring ett glasbord som hölls fläckfritt och obegripligt blankt av ett lager nanorenare.

Varken kvinnan eller fickan mötte hans blick. Han bytte smidigt taktik.

"Ovanligt att se någon utan nätglas", sade han till flickan.

Hon svarade inte. Några ögonblick gick. Sedan höll hon upp vänster hand. En liten klocka, lika diskret men dyrbar som Julias nätglas, satt på hennes smala handled. Alea svepte med höger hand i luften ovanför klockan och sade: "Gristle."

Ett obeskrivligt oväsen fyllde rummet. Volymen var så hög och alltsammans så oväntat att det tog tre eller fyra sekunder innan Lars ens kunde identifiera ljudet: det var musik. Eller något som liknade musik.

Musiken dånade vidare. Lars väntade medan hans puls långsamt sjönk igen.

Julia Strand var inte lika tålmodig. Efter ytterligare ett par sekunder sade hon:

"Alea."

Ordet var nästan ohörbart. Hon upprepade det, vassare och högre: "Alea." Och en gång till: "Alea!"

Flickan svepte med handen igen. Musiken tystnade lika tvärt som den hade börjat. Lars öppnade munnen men hann inte säga något förrän Alea exploderade lika oväntat som hennes musik hade gjort.

"Jag säger ju att du för helvete inte ska kalla mig så!"

Hennes röst var ett gällt skrik, sprucket och skärande, och hennes ansikte hade dragits ihop i en förtvivlad grimas: ingen ser mig, jag finns inte. Lars kunde inte hjälpa att han ryckte till igen.

Julia Strand reagerade inte alls.

"Smulan", sade hon. "Vi är här för att prata med Lars. Var inte jobbig nu. Det tar bara längre tid då." Hon gav Lars en snabb blick. "Ja, ursäkta."

"Ingen fara."

Alea satt tyst och såg ned i golvet.

"Träskmetall", sade han till henne. "Gristle är från Brasilien, väl?"

Flickan blev så överraskad att hon såg upp. Han utnyttjade snabbt tillfället. "Det som en massa folk kallar för svampmetall."

Alea sade: "Det är ett jävla sätt. Idioter som inte kan engelska."

"Eller hur", sade Lars. "Och du har Gristle i klockan?"

Alea gav honom en blick av yttersta förakt. "Det är ingen klocka, idiot. Det är en ultranätläsare."

"Å. Dom nya som kom förra veckan?"

Hon nickade. Lars försökte komma på något att säga om ultranätet, men han insåg redan att hon visste mer än han. Själv kände han bara till grunderna: en helt ny generation av nätet, en uppfinning som utnyttjade hjärnans elektroniska vågmönster för att skapa sina moln och förbindelser. Teknologin byggde på kvantdatorer och hade funnits sedan slutet av 2010-talet. Den hade varit mycket dyr fram till för bara några månader sedan. Lars hade inte läst in sig på exakt hur tekniken fungerade men han visste att den gjorde nätet starkare ju fler som använde det. Vilket gjorde att fler och fler använde det. I stort sett hela världen beräknades vara ultrakopplad inom några år.

Han sade: "Vill du berätta lite om ultranätet?"

Han kände adrenalinet ebba ut i kroppen efter de två ljudchockerna. Det skulle bli en intressant dag.

Hans karriär hade börjat.

 Den enda dåliga människan i världen © KG Johansson 2015   www.kgjohansson.se